I´ve never felt like this before.



Gaaaaaaaah! Jag känner att jag helst av allt bara skulle vilja skrika rakt ut tills luften tar slut i mina lungor. Det känns som att all ångest bara tickar i magen och bröstet på mig. Som om hela jag snart sprängs av alla känslor!


Jag vill inte följa med Marcus ut på Lördag. Det känns verkligen inte som att jag är välkommen. Det känns mer som att jag är ett obehagligt bihang bara. Som om jag måste vara med för att hålla koll på Marcus. Det är i alla fall så det känns att alla andra av hans kompisar tycker. De är inte ett dugg intresserade av att lära känna mig. Inte ett dugg. Marcus är bara toffel för att jag är med.
Samtidigt vill jag följa med, visa upp mig och visa världen vad de går miste om!
För jag är Marcus, bara hans så länge han vill. och jag v e t att jag är en bra tjej.


Jag tvivlar så mycket på framtiden just nu.
Jag har inte gråtit sen sist, men ångest har jag hela dagarna. Tårarna finns där i ögonvrån. Minsta lilla tanke åt fel håll och de kommer trilla ner igen.
Jag vet inte vad jag vill. Eller jo det vet jag. Jag vill stanna här, jag vill vara hans. men samtidigt vill jag ha ett eget liv! Jag kommer inte palla ett och ett halvt år till på samma vis som nu. Jag kommer inte klara det.
Hjälp mig någon... : (
Jag skulle verkligen behöva prata med d i g om detta, men det går inte. Jag hittar inte orden när jag behöver dem. Och så fort du kliver innanför dörren så blir jag lugn igen. Allt annat försvinner och jag ser bara dig, inte allt det där jobbiga.


Nu måste jag åka och jobba. s u c k.

/A





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback