AnnaIda

Wiiieho Idag är det dans!
Jag har faktiskt längtat! Det värsta är väl att jag har migrän, ont i ryggen och magen. Just nu går jag på smärtstillande så för tillfället mår jag prima, men jag vet inte om det egentligen är så smart att utsätta kroppen för diverse utmaningar i dansen idag när den faktiskt skriker av smärta.
Men jag älskar dansen och vill inte missa den, vill verkligen inte det!




Igår var det action på jobbet minsann och det grämer mig så jäkla grymt mycket idag kan jag säga.
Vi blev totalt grundlurade av en man som säkert snott en jävla massa dyra (olarmade!)saker från media avdelningen. Han satte igång ett typ överfallsalarm och la i en av hyllorna, sen knallade han bara ut förbi mig och Angelika och vi stod bara där och såg på. Undrade vad som pep så förbannat. Samtidigt slog hon till mig och pekade på mannen som lugnt knallade ut med huvudet från oss, och när vi såg ryggen så hade han en ryggsäck eller liknande fullproppad som han hade under sin jacka.
Och vi kunde inte göra ett skit. Ringde på jouren och de kunde heller inte göra nåt.
åh! Det grämer mig att jag inte gjorde nåt. Egentligen skulle jag ha ropat på honom eller vad som helst.
Men när jag har funderat vidare på det så gjorde vi nog helt rätt.
Tänk om vi skulle spelat hjälte och bett om att se i hans väska. Vem vet vad som kunnat hända.
Det var nog inte första gången han gjorde en sån där sak så han var nog en erfaren brottsling som säkert hade vapen på sig eller liknande. Vi gjorde nog helt rätt, men det grämer mig att han bara knallade ut därifrån och säkert flinade åt alla oss dumhuvuden som inte fattade nåt som egentligen var så otroligt uppenbart! Vi bjuder på det herrn! Morr


Ibland känns det som att hoppet är ute för oss. Det känns som att vi ligger på olika våglängder.
Men nu har hoppet återigen infunnit sig. Jag har insett en massa saker.
Jag känner att jag ska sluta oroa mig så förbannat och bara ta dagarna som de kommer.
Är det menat att vi ska hålla ihop tills vi skrumpnar och kolar så gör vi det.
Är det inte menat så är det så det kommer att bli.

varför oroa sig för framtiden när vi just nu är här och nu?
Varför vara rädd för något som kan hända senarte, när jag just nu har allt jag vill ha?
Jag har en kille som jag trivs med. Som jag kan skratta och gråta med.
Som jag kan prata om allting med, som jag kan shoppa med, som jag kan tönta mig med.
Rätt och slätt en kille jag kan göra precis allting med.

Ibland har jag varit rädd att jag kanske inte är kär utan bara ser honom som min allra bästa vän.
Och det gör jag, han är min allra bästa vän. Men när kvällen och mörkret kryper sig på så vet jag att det är äkta kärlek. När jag får ligga sked och bli omhållen eller håller om honom så vet jag att det inte bara är min bästa vän utan det är min älskade.
Det är den killen som jag vill dela mitt liv med.
Den killen jag vill ha bredvid mig när jag gifter mig.
Den killen jag vill ut och resa och upptäcka världen med.
Han är också den killen jag bara vill sitta hemma och ha tråkigt med.
Han är den killen som får mitt hjärta att slå ett extra litet slag såfort han kommer in genom dörren.
Den killen vars andetag jag lever för.
Den killen jag älskar så otroligt mycket.