AnnaIda

Varför är det så?
Jag ska vara brutalt ärlig.
Jag saknar min första stora kärlek och hade jag bara kunnat vrida tiden tillbaka så hade jag tänkt annorlunda då.
Varför är det så?

Jag har min underbara Marcus som jag är lyckligast med i hela världen.
Jag har hans ring på mitt finger och känner mig tom när jag tar av mig den.
Jag trivs så bra i hans sällskap och han gör mig glad genom att bara finnas.
Jag tänker varje kväll när jag somnar vad glad jag är över att han ligger brevid.
Jag ser en framtid med bröllop, hus och barn tillsammans med honom.


Men bara en bild på min första kärlek får knäna att vika sig och saknaden gör sig påmind.
Jag är inte längre kär i den personen, men jag tror att det avslutades för snabbt och abrubt.
Jag tror att det egentligen bara är minnena av känslorna som existerar.
Det är inte så att jag tänker på honom dygnet runt, väldigt sällan dock.
Men bara en liten påminnelse om hans existens så rubbas allt igen.

Visst det är ju så, han var den första killen som tog mig med storm, min allra första stora förälskelse.
Klart att man inte glömmer det, man ska inte glömma det, vi hade två fina år tillsammans, men vi var unga och det hade aldrig fungerat i längden ändå.

Ibland önskar jag att han aldrig hade hänt, att Marcus hade kunnat få vara min första stora kärlek.

Man ska inte jämföra två killar med varandra, och inte heller känslorna man haft för dem båda.
Men jag är glad över att allt blev som det blev och att det är Marcus jag somnar bredvid varje kväll...


men ibland så finns ändå det där, "tänk om..."


Är det bara jag som känner så ?


och för alla som vill misstolka allt.
Jag älskar Marcus mest av allt i hela världen och skulle inte byta ut honom mot något annat.
Det är han jag vill leva med och det är han jag tänker på dygnet runt. Inget annat.


/A