Väldigt gamla inlägg men som ändå påverkar min än idag
21:a april 2005
"Jag behöver dig, inte sen, inte igår, utan NU, alltid. "
"jag lovade mig själv i förrgår att jag absolut inte skulle gråta en tår till.
Det är inte värt det, men jag känner redan nu att de är på väg igen.
Varför ska jag gråta när det inte finns någon här som kan torka mina tårar ?
Jag vet ju själv hur dåligt jag mår, så det finns ingen jag behöver visa det för. "
"Jag orkar inte leva under en fasad av lycka som inte gräver sig längre in än den yttersta huden.
Ok, jo visst är jag lycklig, från och till.
men det är något som fattas,
någonting stort fattas...
den som jag mest av allt behöver prata med lyssnar inte utan slår bara bort det som om det vore en insekt. Ser du inte hur jag våndas av alla känslor ? Ser du inte hur mycket jag behöver få dig att förstå ?
Ser du inte vad du gör, och inte gör mot mig ?
Om du inte ser det själv och jag inte kan prata med dig om det, hur kan det då blir förändringar ?
Kommer det alltid vara såhär ?
Kan inte någon väcka mig, det här måste vara en hemsk mardröm.
jag som hade allting en gång, vart tog allt vägen ?
var det jag som inte höll tillräckligt hårt,
eller är det mig som ingen vill ha hur hårt jag än håller ?
Jag är ingenting längre.
ingenting."
Onsdagen den 27:e juli 2005
"Efter de här två veckornas intensivitet och att ha gått varandra på nerverna två veckor i sträck så kan jag inte bli mer säker, den mannen kommer jag att gifta mig med en dag. Jag vill inte ha nån annan, jag har hittat den personen jag inte kan leva utan, och det är inget jag ens tvivlar om för en sekund.
Jag kan ju bara hoppas om att han i sitt hjärta känner detsamma för mig."
"28/8-05 kl
"Marcus sa att livet måste vara svårt någon gång ibland också, fast han hann knappt säga det klart innan han insåg att mitt liv aldrig har varit enkelt.
Och det är sant.
Mitt liv har segat på.
Jag får kämpa varje dag för något som är så självklart egentligen.
Jag kämpar för att bearbeta minnena, känslorna och kvar blir tomhet och oförståelse.
Jag vill kunna hoppa upp glad som en lärka på morgonen utan att känna att varför gick jag upp idag.
Jag har inte jobbat på två veckor och har verkligen längtat efter den här helgens jobb, men lika svårt har det varit att komma upp.
Jag vill inte upp, jag vill inte upp till en värld som är så hemsk att ingen är värd att få leva i den.
Det låter hemskt, men så är det ju.
Fast vad vet jag egentligen ?
Jag har gråtit många tårar ikväll, jag vet att det är nu allvaret börjar, det är nu om någonsin jag måste börja kämpa. men har jag den kraften ?
Marcus börjar studera i Karlstad imorgon, fem dagar i veckan.
Sen jobbar han kvällar/helger och tränar fotboll tre gånger i veckan.
När har han tid för mig ?
Han har haft svårt med det redan nu, utan plugg.
Jag känner mig så egoistisk, men det är jag ju faktiskt inte.
det är jag som låter min framtid vänta för att han ska få plugga.
Jag vet att vi kommer få det så underbart tillsammans i våran lilla lägenhet på sjuttiofem kvadrat.
men innan vi får den, och har råd att bo där... hur kommer det vara då ?
För hans del är det ju inget problem, han har ju fullt upp.
jag som är arbetslös kommer ligga här hemma i min säng. jävlig och ensam.
Det är han som ger mig kraft och som gör att jag orkar. det är han som peppar mig.
men nu kommer han inte kunna det på samma sätt längre.
det är nog ingen som förstår hur dåligt jag mår just nu.
och hur dåligt jag har mått.
när kommer m i n tid ?"
20/10-05 kl
"jag bor numera på två ställen.
Degerfors och Kristinehamn.
Varför?
Vi håller på att flytta in tillsammans jag och Marcus.
Det står lådor och grejer precis överallt i lägenheten, och ändå så har vi inte tagit dit allt än.
När vi flyttar dit oss själva, det vet jag inte. vi har inte så bråttom med det.
Lena och jag börjar hitta varann igen, det mycket tack vare att hon numer dansar med oss.
Jag har saknat henne i mitt liv.
Mina andra vänner verkar ha räknat bort mig nu.
Kanske är det för att jag flyttar.
Det gör mig ledsen.
För jag vet redan nu att ingen av dem kommer att komma för att kolla läget och våran lägenhet i Kristinehamn. Så mycket är inte min vänskap värd tydligen.
jag vet inte vad som gör mig mest ledsen, men kanske är det just det att Madde och jag har känt varann sedan lekis och varit vänner allt sedan dess också, och även gått i samma klass hela skoltiden. Jag vill inte att den vänskapen ska ta slut. men det är inte jag har som har makten i den frågan.
Humöret är inte på topp just nu.
Jag är trött konstant.
Det är så mycket jag stör mig på och så mycket jag inte vill ska ske.
Jag är trött på att vara jag och att jag aldrig kan göra någonting.
jag måste jobba annars kan jag inte leva, men jag kan inte leva för att jobbet tar upp för mycket tid.
Vilka kompromisser man måste göra för att kunna leva egentligen.
Jag kommer verkligen ångra mig om några år att jag inte tog vara på min ungdom, och att jag inte gjorde vad alla andra ungdomar gör.
Senast jag var ute var på studenten, vad är det, snart ett halvår sedan.
Jag har helt enkelt inte haft tid, och har jag haft det, har ingen annan haft det.
har jag kastat bort mitt liv?
Har jag valt rätt väg?
såklart oroar jag mig inför flytten.
är jag mogen att bli sambo,
är jag/han tillräckligt mogen för att ha ett sådant seriöst förhållande?
tjae, efter tre år kanske det är dags att prova på det. Det är ju det enda sättet att ta reda på om vi är de rätta för varandra.
"Skulle du kunna tänka dig att heta Andersson i efternamn?" "
Torsdagen den 20:e april 2006
"jag måste säga att jag har haft en otrolig tur ändå i mitt liv.
Jag träffade Lena, och hon är en av de mest genuina och vackraste människorna i världen. Hon är så genom ärlig och god så det finns inget i jämförelse.
Sedan träffade jag Magnus som genast blev en kär vän som jag vårdar hårt i hjärtat. Han är också en person som fortfarande gör starka intryck på mig. Han är en vän värd att kallas, bästavän.
sedan Damir, när jag träffade honom var jag som lägst, han lyfte upp mitt liv på en handvändning. och jag har mycket att tacka honom för i mitt liv.
Tre så underbara personer, i mitt liv.
Man ska vara otroligt glad om man bara kunde ha en av dem i sitt liv.
Finns inga ord för hur jag ska kunna berätta för dem vad de betyder och har betytt i mitt liv.
och därför tänker jag inte ens försöka. "