AnnaIda

Eftermiddagen och kvällen igår blev ganska obehaglig. Jag fick en otroligt huvudvärk och blödde näsblod.
Jag tror att det är alls stress och press som börjar visa sig.
Jag låg mest halvdöd på soffan.

Vi lagade god mat och avnjöt dock en cider för att fira ;)
Vi firade min tenta och en sak till.

Det går bra för oss nu, jag gillar det.


Sitter just nu och väntar på mina potatisbullar att de ska bli klara, magen skriker efter mat.
Jag har ingenting mer på mitt schema idag än ett möte halv fem och skriva lite papper. sjönt.

Tiden innan och efter ska gå åt till att plugga på muntliga redovisningen så att jag kanske kan försöka att inte stamma och tappa bort mig imorgon.
Vid den här tiden imorn står vi där, fyra nervösa tjejer och babblar. Haha.
Jag är sjukt nervös och hatar verkligen muntliga redovisningar men jag har gett mig fan på att jag ska klara det den här gången. Jag ska inte bli så jäkla nervös. Det är trotsallt inga läskiga eller helt främmande människor som lyssnar på oss.
Det blir nog bra ; )
Dessutom har jag faktiskt inte många minuter jag behöver prata. Skönt!


/A

I natt drömde jag om barn. Jag drömde om en hel planering inför att skaffa barn.
Det kändes läskigt när jag vaknade men samtidigt så skrämde tanken inte mig som den alltid gjort förr.

Jag drömde att jag och Marcus planerade för att skaffa barn efter att jag är färdig med skolan.
Vi planerade det så bra att jag slutade äta ppiller ett halvår innan examen och att barnet förhoppningsvis skulle komma några månader efter att jag var färdig med skolan.
Detta för att inte spilla någon onödig tid med att skaffa jobb för att sen behöva gå hem från det.

Sjuk dröm egentligen, men kanske är det mitt undermedvetna som ändå börjar vänja sig med tanken på barn.
För visst borde det var en av meningarna med livet? Att sätta ett nytt liv till världen.

Ni som känner mig vet att barn är något jag aldrig vela ha, ni som inte känner mig vet det nu.
Men ändå så innerst inne finns nog en liten liten längtan.

Det verkar så mysigt med den där stora magen och vilken uppmärksamhet alla ger en.
Sen från den första lilla stund när den lilla första gången ser världen så bryr man sig inte längre om något annat än detta lilla nya liv.


Tanken skrämmer mig dock otroligt mycket, jag vet inte om jag kan vara så osjälvisk som person.
Jag värdesätter lugnet, sömnen och ensamtiden med min M alldeles för högt för att ha ett litet skrikande barn omkring mig. Eller nej, jag har bestämt att mitt barn ska bli snäll så skriker kommer det inte göra ;)

Skämtåsido, hur kan man någonsin känna sig redo inför den största utmaningen i livet?


Ni får tolka allt det här precis som ni vill, det gör ni ändå.
Det var vad jag drömde i natt och vi kommer inte att skaffa barn inom dom närmsta åren.
Troligtvis vid trettio strecket kanske, då kommer det kanske att passa in i våra liv.

Nu njuter jag av att vara student och få vara med om livets goda på det sättet.


Men berätta gärna för mig om hur ni tycker och tänker om barn :)

Jag antar att jag inte är ensam om att hata dom?
Nu har man gått runt snart en månad som en fattig kyrkråtta och bara längtat tills nästa gång studielånet ploppar in på kontot, men varför ens längta? Det blir samma visa på med. Betala räkningar och längta tills nästa gång man ser pengar på kontot.

Jag brukar försöka vara duktig och sätta upp en budget för mig.
Vi är ändå två som delar på hushållet och räkningarna men ändå räcker aldrig pengarna till.

Om jag skulle köpa alla böcker vi behöver ha till kurserna som börjar så skulle det gå på runt 1200:- och då är inte material som block och sånt inräknat.

Vi som är studenter får ungefär 7500;- i månaden.
Det låter kanske mycket, för ett par år sedan tyckte jag verkligen det för så tjänade jag inte ens hälften av det. Men det är ju inte så att de 7500:- bara ska räcka till räkningar och mat. Utan det ska också täcka alla material kostnader vi behöver till skolan. En bok är inte billig och man blir ruinerad när man behöver ha tre böcker till en kurs! Hela budgeten fallerar.

Hur har den som räknat ut lånet och bidraget tänkt?

Vi, jag och Marcus, har en hyra på 4500 i månaden och det är inte mycket för att vara i Borås eller om man kollar på storleken på lägenheten. En studentlägenhet är precis lika dyr per kvm och jag får inte hyra en sån eftersom jag har Marcus.
Jag betalar alltså 2250 för lägenheten i månanden.
Vi har tokbilligt internet och telefon, räkningen brukar vara på 300 (och det delar vi också på)
Vi har alltså inte ens höga räkningar eller något sådant.

Jag avundas er som verkligen får det att gå ihop varje månad men ska vi verkligen behöva ha det såhär?

Ska man behöva leva på noll och ingenting och kanske inte ens äta om dagarna för att pengarna inte finns? Som student behöver man verkligen äta ordentligt för att orka vara på alerten hela tiden.


Vi blir hela tiden uppmuntrade att ha ett extra arbete vid sidan om studierna, vi har till och med lediga fredagar för att vi ska kunna jobba då. Är inte det sjukt?
Våran skola är ett heltidsarbete, vi ska studera åtta timmar om dagen fem dagar i veckan precis som ett heltidsjobb.
Varför ska vi då behöva jobba utöver det?
Som student behöver man koppla av emellanåt och lägga studierna åt sidan och ägna sig åt sina vänner och det man tycker är kul. Hur ska man hinna det om man ska oroa sig för pengar och jobb dygnet runt?
Jag vet att jag absolut inte är ensam om att ha huvudvärk dygnet runt och må skit emellanåt.

Vi har valt att studera vid högskolan för att bli något här i livet. Det är meningen att vi ska kunna lägga ner ett stort engagemang i studierna och gå in för det helhjärtat.
Jag har inte ens läst färdigt två kurser än men känner redan att mitt engagemang är att klara högskolan med godkänt, jag orkar inte sukta efter vg eftersom det krävs alldeles för mycket tid.
Tid som man nu ägnar åt hur man ska få vardagen att fungera utan pengar.

Nu kanske någon vill påpeka att jag har en sambo som tjänar bra men det hör inte riktigt hit. Det han tjänar är hans pengar och jag skulle aldrig någonsin i mitt liv vilja vara beroende av hans pengar. Han har själv studera i tre år vid universitet och vet precis vad jag går igenom nu. Han har verkligen förtjänat det toppjobbet som han har fått och han är värd varenda krona det ger honom.
Visst jag har honom som säkerthetslina om något verkligen skulle skita sig helt för mig. Men alla har väl alltid någon som kan låna ut pengar i kris, t.ex. en förälder.


Vi är allihopa bara människor.
Hur många av er där ute som har ett heltidsjobb skulle utöver det också vilja jobba sexton timmar till i veckan?

Man kan lätt tro att som student lever man livet och allt är bara lättsamt och enkelt.
Det är inte riktigt så. Det beror kanske på vilka mål man har tänkt att uppnå i livet men jag tror inte att många söker till högskolan/universitetet för att det är roligt och för att man ska slippa jobba.

Det kanske inte är lika fysiskt krävande som att jobba 40 timmar i veckan på ett lager eller i en restaurant, men vi har istället det som krävs av oss psykiskt. Vi ska vara smarta, vi ska komma med motargument och vi ska klara av att skriva tentor och uppsatser som om vi ägde världen.

Jag har jobbat i tre år för att mentalt kunna anpassa mig till skolan igen.
Det var inte lätt att jobba, det kan jag inte påstå men jag växte som människa och jag kände mig beredd på skolan.
Nu när jag är här så inser jag att det är inte så lätt som man tror.
Det krävs mycket av en för att orka sitta åtta timmar om dagarna.
Speciellt med tanke på huvudvärken och pengaångesten.


Ska vi studenter verkligen inte vara värda mer?
Ska vi verkligen behöva ha ett arbete bredvid studierna?

Jag tycker inte det.


/A

Nacken är lite konstig.
När Marcus ringde sjukvårdsupplysningen och allt man läst själv så säger man att man ska försöka leva som vanligt och absolut inte bara ligga i sängen och sådär. men så fort det gör ont i nacken ska man tänka sig lite för, för att inte förvärra.

Men både igår och idag när jag vaknade så kändes nacken helt bra, och jag menar verkligen helt bra.
Sen räcker det med två-tre steg ur sängen så gör den förbannat ont igen.
Alltså gör den inte ont när jag ligger och sover och vilar, borde inte det då vara bättre än att trotsa nacken?

Igår ville jag så gärna orka med mitt liv att jag och Marcus knallade ner till Ica för att handla lite.
Trots att jag inte fick bära en endaste grej, M tog allt, så stod jag knappt ut där nere. Nacken värkte och jag blev ofokuserad p.g.a. allt folk och jag insåg att min föreläsning idag var ett alldeles för stort projekt.

Så jag är hemma i dag, jag tänkte att det mest var onödigt att bara orka halva eller så eftersom det oftast är sammanhängande hela dagen.

VIll någon veta hur trött jag är på att vara hemma och ha tråkigt?
Det är inte direkt så att jag har en massa roligt att göra.
Tur var väl att det damp ner en veckorevyn i brevlådan idag, då kan jag fördriva liite tid i alla fall.

Tyvärr kan jag inte ens njuta av alla ducktales avsnitt jag har som jag vill se eftersom jag inte kan koppla datorn till tvn! Jag får bild men inget ljud och då är det bara värdelöst.


Idag ska jag försöka skriva en massa på arbetet, jag får ta det i omgångar som igår så går det nog förhoppningsvis bra.
Det jobbiga är bara att jag tröttnar på två sekunder om jag sitter här och läser eftersom det verkligen är en pina.
Men jag måste, vi har satt deadline till nästa vecka och då ska allt vara klart.


/A

Är detat bevis nog för min trötthet och totala förvirring;


Jag undrar varför det luktar så bränt, samtidigt som jag känner igen doften men inte kan sätta fingret på den.
Glömmer bort det och går sedan ut ur vardagsrummet för att hämta något och inser att det är plattången som luktar!
jag satte i den för flera timmar sen och hade helt glömt bort den!
Jag har alltså aldrig någonsin glömt något sådant förut, bevis nog?
Shit skrämmer till och med mig själv. tänk om jag hade gått någonstans istället?
Hujedamej, vi som hyr i andra hand med.


Så, nu ska jag sova bort förvirringen och tröttheten och hoppas att huvudvärken är borta sen(tar lite hjälp av tabletter också)

Nu märker jag hur spänd jag egentligen var över tentan.
Huvudet värker och jag är supertrött.

Jag längtar verkligen hem. Men när jag väl ska hem hinner jag inte träffa Elin som jag faktiskt saknar mest just nu.
Men det ska bli så skönt att träffa både min och Marcus familj igen.

Jag tror att verkligheten har hunnit i kapp nu.
Att jag faktiskt bor 22 mil bort från dom och inte kan åka när som helst eller hur som helst.
Dessutom skrämmer mig tanken litegranna på att vi kanske bli kvar här sen.
Jag kännre mig också rädd, jag vill inte bli vuxen!
Jag vill verkligen inte börja arbeta det första jag gör efter skolan igen.

Men jag ska ut och se världen, det är en sak som är säker.
Förhoppningsvis har jag lärt mig att inte längta hem för mycket då och vant mig vid att familjetillfällena är få men väldigt speciella.

Så länge får jag gotta mig i att jag faktiskt trivs otroligt bra i Borås, synd bara att det låg närmre hem.
Men jag tänker fortfarande hänga i som en hök efter att få tag på en ny lägenhet, för det är i den jag inte trivs.


Nej nu blev allt flummigt, jag vet knappt vad jag heter själv.
Måste lägga mig och sova en stund innan Marcus kommer hem.


/A