Måndag
Helgen hemma har varit skön, men hektiskt. Men det är så, alla kräver sin lilla uppmärksamhet och bara några fjuttiga dagar är kaos att hinna med allt och alla. Vi har haft det bra och blivit väl omhändertagna ändå.
Det kändes konstigt att på på Kristinehamns gator och samtidigt tragiskt, inget har förändrats.
Nu tror jag ju inte att saker och ting skulle hinna ändras på två månader men jag menar att folk är desamma som de alltid varit och troligtvis kommer de aldrig ändra på sig heller.
På Maxi hade tiden verkligen stått still också, dock några nya ansikten. Stackars satar var det enda jag kunde tänka när jag såg de söta, oskuldsfulla tjejerna, de vet inte vad de har att vänta sig.
Mest ledsen blev jag nog över att se att vissa verkligen inte har tagit sig därifrån, vill man inte ha mer av livet? Unga tjejer och killar har inga problem att få jobb bara man vill och försöker. Visst kanske man inte får ett nytt jobb på två månader bara sådär men jag tänker främst på vissa personer som verkligen har blivit behandlat som skit däruppe som fortfarande står där med sitt påklistrade leende och låtsas må bra.
Det är ju inte mitt problem längre men jag kan ändå inte låta bli att tycka synd om dem.
(Nu ska jag inte bara tala skit om Maxi för jag har dem att tacka för väldigt mycket i mitt liv, jag hade aldrig varit där jag är idag eller inte ens varit den jag är idag om det inte vore för dem.)
Kom tillbaka till Borås vid halv sju tiden igår kväll och så satte jag mig direkt med grupparbetet som skall skickas in idag.
Jag blev klart framåt midnatt och kröp ned i sängen. Knallde upp nio och jag sitter fortfarande med det.
Väntar på att en i gruppen ska skicka över det hon har rättat för att sedan åter igen kolla genom arbetet efter fel.
Sen ska jag skicka det vidare till föreläsare och grupp 14 som ska opponera på det.
Nu är det bara redovisningen kvar, jag är tokglad över att den är redan på onsdag för jag hatar verkligen att behöva stå inför hundra personer och prata och vill ha det gjort så fort som möjligt. Jag kommer vara så otroligt nervös!
-----
I ren panik ringde såklart en i gruppen precis när jag skrev det föregående.
Såklart, deadlinen var nio imorse och till mig hade dom sagt 12!
Jag ska inte skylla ifrån mig, absolut inte, jag hade kunnat vara smartare och kollat upp det själv.
men många telefonsamtal och mail hit och dit så är det nu återigen lugnt.
Arbetet är inne, några timmar försenat, föreläsarna vet hur det ligger till och det var ok. (Även om jag nog tror att det blir ett minus för det, dom har ju faktiskt själva berättat viktig i att hålla sina deadlines. haha. )
Jaa, man kan inte göra annat än skratta faktiskt. Kan inte påstå att det har gått våran väg någon gång riktigt, men ändå allt till trots så tycker jag att arbetet blev helt okej.
Tyvärr vart det otroligt mycket att rätta i det, många stavfel och konstiga meningsuppbyggnader. Jag hoppas att Sarah fick ihop det tillslut. Jag satt fyra timmar med att rätta det och kolla alla fel igår och ändå fanns det mer att göra idag liksom.
Nu har jag tokhuvudvärk, kanske inte så konstigt när jag gick upp så pass tidigt men har nu, vid halv ett inte ens ätit frukost.
Så nu ska jag slänga i mig lite och sen bege mig neråt skolan för att lämna in en papperskopia på arbetet.
/A
/A
Det kändes konstigt att på på Kristinehamns gator och samtidigt tragiskt, inget har förändrats.
Nu tror jag ju inte att saker och ting skulle hinna ändras på två månader men jag menar att folk är desamma som de alltid varit och troligtvis kommer de aldrig ändra på sig heller.
På Maxi hade tiden verkligen stått still också, dock några nya ansikten. Stackars satar var det enda jag kunde tänka när jag såg de söta, oskuldsfulla tjejerna, de vet inte vad de har att vänta sig.
Mest ledsen blev jag nog över att se att vissa verkligen inte har tagit sig därifrån, vill man inte ha mer av livet? Unga tjejer och killar har inga problem att få jobb bara man vill och försöker. Visst kanske man inte får ett nytt jobb på två månader bara sådär men jag tänker främst på vissa personer som verkligen har blivit behandlat som skit däruppe som fortfarande står där med sitt påklistrade leende och låtsas må bra.
Det är ju inte mitt problem längre men jag kan ändå inte låta bli att tycka synd om dem.
(Nu ska jag inte bara tala skit om Maxi för jag har dem att tacka för väldigt mycket i mitt liv, jag hade aldrig varit där jag är idag eller inte ens varit den jag är idag om det inte vore för dem.)
Kom tillbaka till Borås vid halv sju tiden igår kväll och så satte jag mig direkt med grupparbetet som skall skickas in idag.
Jag blev klart framåt midnatt och kröp ned i sängen. Knallde upp nio och jag sitter fortfarande med det.
Väntar på att en i gruppen ska skicka över det hon har rättat för att sedan åter igen kolla genom arbetet efter fel.
Sen ska jag skicka det vidare till föreläsare och grupp 14 som ska opponera på det.
Nu är det bara redovisningen kvar, jag är tokglad över att den är redan på onsdag för jag hatar verkligen att behöva stå inför hundra personer och prata och vill ha det gjort så fort som möjligt. Jag kommer vara så otroligt nervös!
-----
I ren panik ringde såklart en i gruppen precis när jag skrev det föregående.
Såklart, deadlinen var nio imorse och till mig hade dom sagt 12!
Jag ska inte skylla ifrån mig, absolut inte, jag hade kunnat vara smartare och kollat upp det själv.
men många telefonsamtal och mail hit och dit så är det nu återigen lugnt.
Arbetet är inne, några timmar försenat, föreläsarna vet hur det ligger till och det var ok. (Även om jag nog tror att det blir ett minus för det, dom har ju faktiskt själva berättat viktig i att hålla sina deadlines. haha. )
Jaa, man kan inte göra annat än skratta faktiskt. Kan inte påstå att det har gått våran väg någon gång riktigt, men ändå allt till trots så tycker jag att arbetet blev helt okej.
Tyvärr vart det otroligt mycket att rätta i det, många stavfel och konstiga meningsuppbyggnader. Jag hoppas att Sarah fick ihop det tillslut. Jag satt fyra timmar med att rätta det och kolla alla fel igår och ändå fanns det mer att göra idag liksom.
Nu har jag tokhuvudvärk, kanske inte så konstigt när jag gick upp så pass tidigt men har nu, vid halv ett inte ens ätit frukost.
Så nu ska jag slänga i mig lite och sen bege mig neråt skolan för att lämna in en papperskopia på arbetet.
/A
/A
Kommentarer
Trackback