AnnaIda

Läs artikeln om niobarnspappans död här


Igår sa jag till Marcus att livet är så orättvist, och alltid negativt för mig.
Livet är orättvist men jag känner idag att det var helt fel av mig att säga en sådan sak på såna lösa grunder igår.
För mig handlade det om ytligheter och materiella ting, men när det kommer till liv som försvinner från oss så spelar inte de sakerna längre någon roll.
Jag har haft så otroligt mycket tur i mitt liv och jag har kommit långt.

Om ni nu har läst artikeln ovan så kan ni också säga att livet är orättvist.
En pappa, till nio barn voltar på vägen hem från sitt arbete och klarar sig inte.
Ett arbete han har för att kunna försörja sin stora familj på.
Han var säkert en god och bra man med mycket kvar i livet att göra men så händer detta.

"De beskriver en barnkär och positiv människa, en stolt och duktig yrkesman med en aktiv fritid."

Varför är jag så berörd av detta nu då?

Jo, för att jag åkt den där vägen tusentals gånger utan att vara försiktig. Jag har kört den i ösregn, i snöoväder, med stark sol i ögonen, vid bra väglag, vid blåst. Ja, vid alla tänkbara väder.
I snitt ligger jag på 110km/h (vid bra väglag) efter den vägen eftersom jag i princip kan köra den med förbundna ögon.
Självklart kör jag inte så när det är massa trafik på vägen utan när jag kör så fort är jag ensam och jag vet vilka kurvor som man ska sakta ner i.
Som ni ser på bilden så är det ganska stora diken och en bit tills träden börjar. Därför tror man att vägen är någorlunda säker, kör man av hamnar man bara i diket...

Denna man har säkerligen också åkt vägen tusentals gånger och trodde sig säkert också vara helt säker på varenda lite spricka i vägen. Ändå voltar han i en kurva och mister sitt liv.

Visst får man då i mitt fall en tankeställare.
Varför han och inte jag?
Det kunde lika gärna hänt mig, jag står för att jag faktiskt inte alltid är så försiktig och att jag faktiskt ibland tror att jag behärskar bilkörandet, bilen och vägen perfekt.
Det handlar ju inte om det, det spelar ingen roll om man så är det bästa föraren i världen så kan ändå detta ske den personen.

Jag känner mig ledsen för hans familjs skull, även om jag själv inte känner dem. 
Jag känner mig ledsen över att sådana här saker händer.
Jag känner mig också ledsen för att det faktiskt lika gärna kan vara jag nästa gång eller det kan också lika gärna hända någon av mina nära?

Jag kan från och med nu lova att jag aldrig mer ska tro att jag är en perfekt bilförare utan att jag alltid kommer att ta det lugnt även om vägen är spikrak.
Jag kommer spara den där bilden av kurvan, jag känner så väl igen den och håret reser sig på hela kroppen på mig nu när jag ser den.



R.I.P. Voitto Savolainen