Kanske är det vädret?



(Detta inlägg är bara ett irrvarr av tankar och känslor som virvlar runt, kommer bara skriva ned allt precis så som det kommer ur huvudet, ingen behöver känna sig träffad eller något sådant )




Kanske är det vädret som är grunden till mitt mående, eller kanske det faktum att det är så mycket jag vill just nu.
Känner mig fortfarande rätt nere, jobbigt när känslorna är i uppror och man inte kan sätta fingret på varför.
Kanske får jag bara acceptera läget och göra det bästa utav det.


Jag saknar min morfar. Det är helt sjukt vad svårt det är.
och samtidigt med tankarna på morfar så kommer tankarna på mormor.
Vi har inte setts på snart åtta år. . . 
Varför slutar inte hjärtat att värka efter så lång tid?
Jag kommer aldrig glömma dem, eller sluta älska och sakna dem så otroligt.
Men att det fortfarande ska göra så himla ont i hjärtat av saknad, det trodde jag inte var möjligt.
Det värsta är att situationen aldrig kommer bli bättre, de kommer alltid fattas hos mig.


Vill verkligen få min tatuering gjord så snart som möjligt, kanske är det ett steg för mig att komma vidare ett steg.


Kanske är det, det som spökar.
Brukar känna mig nere när min födelsedag är i antågande.
Mormor och jag firade alltid tillsammans eftersom hennes födelsedag är tre dagar innan min.
Jag borde vant mig vid att få fira den utan henne men jag gör aldrig det, jag vänjer mig aldrig vid tanken.
Och i år så får jag heller ingen kram av morfar på min dag.


Det kanske är bra att vara lite nere, har varit mycket uppåt ett tag nu.
Kanske behöver man rensa ur skallen på alla tankar emellanåt ändå, hur bra man än mår.



Jag har tänkt mycket på det där med vänskap, under många år.
Och jag har insett att det finns människor som gjort riktigt djupa och bestående intryck i mitt hjärta och som jag aldrig kommer att glömma, medan det samtidigt inte ens känns jobbigt att ha mist en del. Man växer ifrån varandra och det är en del av livet. Det är bättre att ha få vänner som man vet ställer upp i a l l a lägen än ha en massa som bara utnyttjar en för att sedan inte själv finnas där när man behöver som mest.

Många gånger är jag nog alldeles för snäll, på min egen bekostnad.
Ibland känns det som att jag ger alldeles för mycket utan att få något tillbaka. På gott och ont kan det tyckas.

Det är skönt att veta att jag har vänner som man alltid vet vart man har dem, oavsett om vi hörs på ett år eller inte. Att när man träffas så är allt precis som om vi sågs igår och som allt bara känns så himla fint med.
Jag har haft tur med såna vänner, och det värdesätter jag.

Synd bara att man är alldeles för dålig på att visa uppskattning. Eller?


Jag längtar bort samtidigt som jag vill vara kvar.
Sommaren oroar mig en del.
Ska bli så himla kul att komma tillbaka till hemtex och få jobba lite, och att få bo hemma under hela sommaren och umgås med min familj och de få vänner som bor kvar där runt.
Men samtidigt så oroar jag mig så för hur jobbigt det kan tänkas bli mellan marcus och mig.
Vi kommer bo ifrån varann och knappt ses,
Jag tyckte denna helg från varann var otroligt jobbig, hur kommer det då inte bli i nästan två månader?
Jag vet att allt det där ordnar sig då, vi kommer lösa det men samtidigt vill jag ha kontroll redan nu över läget.


Kanske är det mitt problem, jag behöver alltid känna att jag har allt under kontroll.
Det kan väl också vara både på gott och ont antar jag.



Jag vet egentligen inte ens vad jag skrivit men jag tror jag behövde få ur mig allting på något vis, och detta är trotsallt mitt bollplank när ingen annan frågar hur man mår. Ganska bra att ha bloggen då.



Tro inte att jag är ledsen eller så.
Jag är egentligen jätteglad och supernöjd över min tillvaro och alla härliga vänner jag har här.
Ibland kommer bara den där känslan smygandes över en...

Men som någon en gång sa,
"om man aldrig är ledsen, hur ska man då veta när man är glad?"

Så sant, så sant, och det får avsluta det här inlägget. Nu ska jag sätta mig i duschen och låta strålen strila över mig. Det borde vara en av de bästa sakerna i livet, bara njuta och koppla av. (har man inget badkar så)


/A

Kommentarer
zandra säger:

Var inte nere :(

Men som du säger, man måste bara ledsen för att kunna uppskatta att vara glad.

Glöm inte att du är en super-duper-vän :) <3

2009-04-28 | 19:29:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback