AnnaIda

Jag är less, less över att behöva sitta och tokplugga ytterligare en Lördag, speciellt när jag mycket hellre myser ner mig i soffan med en bra film. Morr.
Marcus har bjudit på god thai-mat idag så då höjdes humöret rejält ska jag tala om, det behövdes!

Jag har suttit och filurat lite, jag var 12,5 poäng från godkänt på tentan, det är ganska många poäng, men å andra sidan insåg jag att de poängen borde jag klara denna gången, för fasiken vad mycket tid jag lagt ned på att plugga inför omtentan. Mycket mer tid än inför den vanliga tentan. Så mitt inre börjar lägga sig till ro, men det betyder inte att jag lägger ned pluggandet. Jag gör nog det för kvällen, men återupptar det imorgon. Några sista dagar av kraftansträngning och på onsdag är det över! Wiiho.


Usch. Jag dalar verkligen upp och ned hela tiden.
Mikela och Sandra har gjort mina dagar ett par dar nu och det har verkligen varit bra, jag har kunnat koppla bort allt jobbigt och njutit av att ha goda vänner omkring mig. För jag är lycklig och glad emellanåt, man måste kunna konsten att koppla bort det värsta och jag tror att jag klarar det ganska bra.
Men det blir när man är här hemma som det slår till en igen. Det vi går igenom är tufft, men jag vet att vi kommer att klara det, eller vi är tvungna att klara det på ett eller ett annat sätt. Jag ser bara inte fram emot resan vi har framöver, den kommer ta väldigt mycket på krafterna.
Jag har i alla fall tagit åt mig av vad en god vän sa och jag ska väga alla ord och jag ska verkligen göra mitt yttersta hur svårt det än kommer att bli. Det är min tur att vara stark nu.


Jag har inte riktigt kommit in i den där riktiga julkänslan än, jag hoppas dock att den kommer.
Pepparkaksbaket igår gjorde mycket, det var ett steg i rätt känsloriktning.
Tyvärr har det mesta julpyntet kommit bort, antingen är det slängt, hos marcus mormor och morfar eller så vetetusan vart det har tagit vägen. Har i alla fall fått upp lite julbelysning här och var i lägenheten.


Julen är verkligen både den bästa och den värsta tiden på året.
Den bästa för att hela familjen är samlad och mán får njuta av varandras sällskap.
Men absolut den värsta för det är då det är som mest påtagligt att vissa personer fattas.
Jag kommer aldrig komma över tröskeln till att vänja mig med att inte ha mormor där, och nu har jag heller inte morfar. På annandagen är det ett år sedan jag såg morfar och kramade om honom hårt. Jag gillar det minnet, vi fick en väldigt fin sista dag tillsammans och kramen kan jag fortfarande känna. Usch vad du saknas...


Ibland känns det som att vad jag än börjar tänka på eller skriva så slutar det alltid med associationer och saknad av morfar. Men han var en stor del av mitt liv och det är påtagligt nu runt högtiden att jag inte kommer att träffa honom. Det är till och med jobbigt att inte köpa julklapp till honom fast jag tyckte det var svårt att hitta något varje år till någon som hade det mesta redan.
Min goda vän sa även att sorgearbeten brukar ta minst ett år, eller mer, beroende på mig som person, och det stämmer verkligen. Jag kommer inte ihåg att det var så med mormor, men jag har nog bara förträngt det. För morfar är i mina tankar dagligen och jag vet inte om jag någonsin kan släppas lös från saknaden som just nu håller mig i ett stadigt grepp.



Förlåt att min blogg är väldigt neråt emellanåt, men det är trotsallt min lilla tillflyktsplats när orden behöver skrivas ned. Jag är egentligen väldigt livsglad och lycklig, men ibland tar det jobbiga över, och det blir speciellt jobbigt när man har så mycket hela, hela tiden.


Men nu ska jag mysa ner mig i soffan. Man kan inte plugga en lördagskväll när colan och chipsen står och väntar ; )



Tjejer, tack för igår! <3