när jag vandrar dom tomma stegen.



Det känns som att jag går sönder, det är som om jag går sönder på insidan.
Jag försöker att hålla mig vid ytan, att vara stark.
Men det här året har varit alldeles för mycket för mig.
Det har verkligen varit saker som kastat ner mig i botten hela tiden, och när man precis börjat närma sig toppen igen så hamnar man där nere igen. Hur mycket orkar man som människa?
Jag försöker ändå, jag vet att det är mänskligt att inte vara på topp när svåra saker händer.
Men när man inte längre känner igen sig själv. När man inte vet saker man har gjort eller gör och är allmänt konstigt. Då börjar det gå överstyr.
Jag skulle behöva komma bort nånstans, bara få rå om mig själv för ett tag.

Jag är så splittrad, jag är både lycklig och olycklig samtidigt och det är en kombination som inte fungerar speciellt bra tillsammans ska jag tala om, hur mycket jag än försöker hålla känslorna isär så blandas dom. Jag vet knappt längre vad som gör mig lycklig, eller om jag ens kan vara riktigt glad åt något.

Jag är mest rädd och ständigt orolig för saker som kan hända, jag blir orolig så fort telefonen ringer.
Ska det behöva vara så? När ska man låta sig själv slappna av? Det är inte normalt, men jag har fått så många jobbiga och tråkiga besked detta året att jag knappt vågar svara, om jag inte svarar kan igen ge mig mer dåliga besked, ellerhur?

Jag känner mig bara riktigt tom inuti, jag orkar inte lägga fler saker på hög.
Men kanske vänder det någongång, kanske har jag haft min beskärda del av svåra saker, helt koncentrerat på ett år ungefär. Då kanske jag kan få slippa det i tio år framåt eller så?
Som om det skulle fungera så, nej jag tror inte det va.


Jag är sjukt lycklig över det jag har, men jag måste ändå få vara ledsen över det jag inte har också.
Jag vet att svåra saker gör en starkare, jag har redan varit där förut.
Men någon gång måste det ju brista, jag tror inte jag kan ta hur mycket som helst, det känns som att det är fullt nu. Det känns som att jag vill gråta men som att alla tårar är förbrukade redan. Det känns i hela kroppen, jag känner inte igen känslan längre.

Jag tycker inte om mig sån här, jag vill ha tillbaka den gamla glada Anna, hon som kunde tänka på rätt sätt i alla svåra lägen. Nu är allt bara kaos, ett totalt jäkla yrväder, som inte verkar ha något slut.



/A




Kommentarer
N I L M A säger:

Det låter inte bra detta :/

2009-12-09 | 18:46:21
Bloggadress: http://nilma.myshowroom.se
Elin säger:

Vet du, jag tog steget och gick till en kurator, för jag orkade inte ta hand om det själv, och det har hjälpt, otroligt mycket. Det är bra att ha någon att bara dela sina tankar, ord och känslor med, det kanske låter fånigt eller konstigt, eller som att man inte behöver prata med någon annan för man har vänner, men jag rekommenderar det verkligen, prova, det har, som sagt, hjälpt mig jätte mycket.

Det är inte meningen att man ska må så dåligt, och gör man det så behöver man kanske lite extra hjälp. Precis som man gör när man bryter ett ben eller så, det är ingen man löser själv.. :)



krams!

2009-12-10 | 17:12:50
Bloggadress: http://pepplas.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback