AnnaIda

Har ni någon gång varit med om det fantastiska att tid och rum bara försvinner? Att ni helt i tystnad sett någon så djupt i ögonen att ni kunde svära på att ni kunde se personens själ, hjärta och innersta känslor? Att ingenting runt er fanns just då, det bara försvann, alla ljud alla intryck. Det har jag, och något så innerligt vet jag inte om jag kommer att uppleva igen. Det var en otroligt häftig känsla och jag kommer aldrig glömma den stunden, fast det nu är snart tio år sedan.


Vissa saker i livet är svårt att släppa, hur mycket man än vill. Men jag tror också att man faktiskt inte ska släppa vissa saker heller. För vad vore livet utan dessa fragment och minnen?



/A