Börjar kännas lite bättre.


Jag har nu sett till att fylla på magen lite. Det är otroligt viktigt att jag inte går ner mig och slutar äta.


Det börjar sakteliga släppa i kroppen på mig, andningen känns bättre och kroppen känns inte riktigt lika tung.
Jag börjar vänja mig med tanken på att jag snart måste åka hem till värmland igen för en begravning.
Jag bävar mig för den för jag vet att det kommer bli jobbigt, men ändå skönt att få säga hej då tillsammans med alla dom som älskar honom högt.


Mamma undrade om jag ville följa med och se honom men jag tackade nej.
Jag vet att det skulle se ut som att han sov och att det inte är läskigt, jag har sett döda människor förut i jobbet som vårdbiträde och det är inte läskigt på något sätt alls.
Men att mitt sista minne av morfar ska bli i ett rum där han ligger still på en säng, det vill jag inte.
Jag vill att det sista minnet ska vara när vi sa hej då och kramades sist vi sågs.
Jag har aldrig ångrat att jag inte var och kollade och sa hej då till mormor på det sättet och jag tror aldrig jag kommer ångra att jag inte kommer se morfar.
Som sagt vill jag ha minnet av den där kramen och ingenting annat som sista minne av honom.
Det känns som ett bra beslut.


Det går längre och längre mellan tårarna nu och det känns skönt.
Jag kan nu tänka på honomn utan att få den där panikkänslan och forsande tårar.


Jag har förstått att det är som det är nu men jag är inte riktigt villig att acceptera, inte riktigt än.




Min morot inför denna terminen i skolan har varit att om jag klarar alla mina tentor på första försöket så ska jag få tatuera mig. Jag har tänkt mycket på vilken av alla tatueringar jag har i åtanke som ska få börja.
Nu vet jag utan tvekan att min nästa tatuering blir mitt bokmärke som mormor gav mig för många, många år sedan.
Det är två duvor som håller i ett hjärta. Dessa duvor har jag alltid sagt att jag ska tatuera den dagen jag inte har mormor och morfar kvar. Den kommer att symbolisera all min kärlek till dem.
Nu är det bara placeringen på kroppen kvar.
Jag tror att det kommer bli ett bra avslut för mig att göra den tatueringen.
Jag kommer kunna titta på dem och veta att de nu är tillsammans och har det bra och att de vakar över oss här nere.

Den kärlek man har till sin mormor och morfar går inte att beskriva. För mig är dom min barndom och kommer alltid betyda så otroligt mycket för mig.




Mina tankar och mina känslor går just nu till min älskade mamma.
Om jag mår såhär, hur mår då inte hon?
Äldsta barnet i en skara på sex barn.
Jag avundas dem inte just nu.
De har en tuff resa framför sig med att rensa lägenheten och allt vad det innebär.
Min morfar har kvar en massa saker som var mormors, han hade inte hjärta att ens göra sig av med hennes kläder efter alla år. Så nu kommer många sår rivas upp hos min mamma och hennes syskon när de också kommer få rensa hennes saker.
Tur är att dom har varandra nu.





Vi saknar dig "moffa", otroligt mycket.





/A

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback