AnnaIda

090207 19.38

Jag vet inte hur jag har stått ut hela dagen.
När beskedet kom och vi precis anlänt till örebro bet jag bara ihop.
I bilen hem sen kunde jag inte längre hålla emot och lät tårarna rinna.
Det är trotsallt morfars tårar och han är värd varenda en. . .


Just nu känns det bara . . . otroligt tomt.
Jag pendlar mellan tårfyllda ögon och något konstigt vakuum där jag inte riktigt vill acceptera.
Jag pendlar mellan tanken på att han var gammal och att hans tid var kommen, och mellan alla tankar på hur det hände och hur hans egna tankar var.


Jag klarar inte av att skriva något mer, just nu bultar både huvud och hjärta och tårarna bränner i ögonen. . .

Allt jag behöver är en stor fet kram och en massa sömn. Jag är så trött, så otroligt trött.
Troligtvis kommer jag inte sova en blund i natt.


M är på väg hem från Branäs, mot min vilja.
Han är bra han. Han vet att jag egentligen behöver ha honom här, och det gör jag.
Jag behöver någon som kan hålla om mig, och hålla hårt i mig innan jag tappar fotfästet helt . . .


Jag vet att jag klarar mig och att jag måste gå vidare, men först måste jag låta alla tårar rinna och låta alla tankar snurra runt för att bli av med dom och göra om dom till de vackraste minnena.


Nu har du äntligen fått träffa mormor, din älskade fru, igen. . . som du har längtat.
Vi saknar dig redan otroligt mycket. . .
Jag hoppas innerligt att allt gick fort och smärtfritt för dig.
Det kommer bli en tuff tid framför oss här, men jag vet att du finns med oss och hjälper oss på traven.
Tack för att du gav mig nästan 23 år tillsammans med dig.




/A