AnnaIda

Min härliga familj



Ibland känns dom här 22 milen hem till dem verkligen långa.
Det är egentligen inte så långt, det tar drygt tre timmar.
Men man kan inte bara komma över på en fika när man behöver en liten familjedos.
Jag saknar min familj, jag saknar att få busa med mina brorsbarn och se dom växa upp.
Det känns som att dom blir större och större för varje gång jag ser dem.


Jag trivs otroligt bra i Borås och blir lika förundrad varje gång jag inser att detta faktiskt är mitt hem nu.
Jag har allt jag vill och behöver ha här i Borås . . . allt utom familjen.


Jag är väldigt glad att jag såg till att dessa bilder togs i somras, för det är de sista fotona jag har där morfar är med.
Min goa lilla morfar, det känns egentligen inte ett dugg enklare nu fast det snart gått sex veckor sedan han lämnade oss.
Jag undrar när hjärtat egentligen slutar att värka så.
Ibland kryper den där tunga känslan tillbaka in i kroppen och den är så svår att få bort.


När vi var inne i en butik för ett tag sedan så såg jag en skjorta, det högg verkligen till i magen på mig då.
Skjortan kändes bara morfar så fort jag såg den och det gjorde ont i mig.
Det var första gången allt blev så verkligt på något sätt.



Vad jag egentligen ville säga är att ta hand om varje sekund du får med dina nära och kära och visa din uppskattning över dem, för du vet aldrig när du får tillfälle att se dem igen.



/A