AnnaIda

Det var skönt att komma till skolan även om lektionen idag var väldigt tråkig och seg.
Hjärtat känns lite lättare igen och det är skönt att veta att man har såna toppen vänner här som verkligen ställer upp och som lyssnar även om det för dem kanske bara är massa tjat.

Det var riktigt tung igår kväll. På något sätt är det som att allt började om igen. Att den tunga känslan i kroppen och hjärtat kom tillbaka. Kanske är det så att det är för att allt är nu slut, nu ska livet gå vidare som om inget har hänt. Innan hade vi begravningen framför oss och det hör inte till vardagen. Nu är allt över (för mig i alla fall, mamma och hennes syskon har ju allt plock i lägenhet och sådant kvar.) På något sätt vill jag inte släppa taget, nu är det på något vis också bekräftat att han aldrig mer kommer finnas vid våran sida igen fysiskt. Det känns verkligen tungt, så otroligt ofattbart.


älskade älskade morfar.


Livet tar slut någon gång för alla men ändå är det så otroligt svårt att ta in. Jag har inte haft problem med att förstå att det är livets gång och att morfar ändå var en gammal man som levt sitt liv till fullo. Det är ändå oundvikligt att jag önskar att livet aldrig tog slut, att ingen någonsin skulle försvinna ur mitt liv såhär. Jag är både glad och stolt över att kunna föra deras arv vidare, för jag vet att jag bär på många fina egenskaper både från min mormor och min morfar.


Men nu är det helt ofattbart hur livet ska kunna rulla på som vanligt igen, du fattas oss och det gör ont.


/A