Gammal kärlek, rostar den?



Alltid när jag inte mår helt hundra så drömmer jag konstiga saker.

Inatt drömde jag om min första riktiga kärlek.
Den allra första förälskelsen är väl något man aldrig glömmer och eftersom min varade i över två år och att jag som mest kär i honom när det tog slut, så är det klart att den fortfarande ligger varmt om hjärtat och är svår att lägga helt åt sidan.

Det är inte så att jag saknar den personen eller vill ha honom tillbaka, eller att jag tänker på honom varje dag. Snarare tvärtom. Men ändå så känner jag mig alltid så konstig efter en sådan dröm.
Jag kan inte riktigt låta bli att undra hur livet hade blivit om det fortfarande hade varit vi.

Hade önskat att han kunde växa upp och bli mindre attraktiv, men tyvärr är det helt tvärtom, han är en sån kille som man vänder sig efter när han går förbi. Jag är glad att vi inte bor i närheten av varande för det pirrar alltid lite extra när jag väl ser honom. Kanske är det för att jag bara har fina minnen om honom kvar och att det egentligen bara är det som pirrar. Att vi aldrig gick över till att vara kompisar utan det sista mitt minne har kvar är kärleken jag kände för honom, sen försvann han bara ur mitt liv efter tappra försök att hålla kontakten eller försöka få en vänskapsrelation. 

Jag har redan sedan många år tillbaka accepterat att han tog med sig en liten bit av bitt hjärta när vi gick skilda vägar, men att den lilla biten ibland gör sig påmind känns konstigt.

Är det så, kommer man aldrig över sin första riktiga kärlek helt och hållet?
Det är trotsallt åtta år sen det tog slut.


En sak som kanske inte så många vet är att jag träffade honom ett halvår efter att det tog slut, han och hans kompis somnade på min soffa när vi kollade på film och båda sov kvar över natten. Det var första gången vi träffades på riktigt efter att det tog slut. Det lyckligaste ögonblicket var att han sa senare att han fortfarande hade känslor kvar.
Jag hade en annan "pojkvän" då och hade jag inte haft det så tror jag innerst inne att det hade blivit vi igen, på ett nytt och mer moget försök då vi båda hunnit tänka genom allting. Jag tycker fortfarande jag gjorde fel beslut och inte tog det tillfället i akt.

Men, jag vet att det aldrig hade hållt livet ut, vi var alldeles för unga och han var alldeles för snygg för mig.
Att vi bara dragit ut på det ännu längre och att bli dumpad och lämnad en andra gång av sin stora kärlek hade jag nog inte klarat av.



Men, nu vill jag ha ett sätt att få ur honom ur skallen för gott.
Det känns inte bra att drömma om honom igen, och specieltl inte på det sättet jag ser honom i drömmarna.


Kanske är drömmarna ett undermedvetet som säger att jag aldrig kom över honom helt, eller vad kan det betyda?


/A

Kommentarer
Zandra säger:

Den första kärleken är nog inte den största, men den kan nog heller inte riktigt jämnföras med något annat. Den personen är alltid speciell!

2009-05-28 | 18:07:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback