AnnaIda

Kan man verkligen hitta den person man kommer att spendera resten av sitt liv med när man endast är 16 år?
För ett femtiotal år sedan var det nog ingen som trodde annorlunda, men idag, då skilsmässor är lika vanliga som giftemål? Är det lika självklart idag?

Marcus och jag firar våran 7e årsdag tillsammans idag, för två år sedan förlovade vi oss.
Av hela mitt hjärta så känner jag att det är han jag kommer att leva med resten av livet, det finns ingen annan för mig. Har kärleken mellan oss kunnat hålla i sju år, under tonårstiden, pubertet och you name it, varför skulle den helt plötsligt gå sönder i vuxen ålder?

Jag tror kärlek också handar mycket om att kunna ta sig genom svåra saker tillsammans, även sådant som sker sinsemellan varandra. Jag ska inte säga att vi aldrig bråkar eller har det sådär supergullenuttitpluttit hela tiden, för det har vi inte. Men efter varje gräl är det ändå han jag vill ha bredvid mig under natten, en trygg famn att somna i. Ett gräl är bara ett gräl, vi är två hela olika individer med helt olika åsikter om vissa saker, det är bara naturligt att gräla ibland (så länge det inte går överstyr förstås). Man måste nog bara lära sig att ett gräl inte leder till världens undergång och man måste lära sig att inte vara långsynt utan när man blir sams igen så är det överspelat och behövs inte tas upp igen.


Jag älskar min Marcus, och jag ser en framtid med oss två i. Är inte det fantastiskt?


/A