Åtta långa år.
Igår var det åtta år sedan mormor försvann ur våra liv.
Det är sjukt vad tiden går fort ibland, men samtidigt så känns det verkligen som långa åtta år utan henne.
Att man kan leva utan någon som betyder så innerligt mycket för en, det är ett mirakel.
Jag tänker på henne ofta, henne och morfar, att om jag kunde hade jag gjort allt för bara en sekund till med dem.
Igår kväll kikade jag på bilder på henne, och jag fylldes av värme när jag faktiskt för en stund såg mig själv i mormor.
Jag skriver mycket om mina morföräldrar. Ibland hinner verkligheten i kapp och då jag inser att det är så mycket jag skulle vilja säga till dem, så mycket jag skulle vilja berätta.
Ni vet när man drömmer en dröm, och när man vaknar så är man inte säker på om det i drömmen faktiskt hänt på riktigt, att drömmen verkligen kändes som verkligheten?
För ett par år sedan drömde jag att mormor aldrig gick bort, att hon fanns kvar i våra liv. Den morgonen vaknade jag med den underligaste känslan jag någonsin känt och jag ville så innerligt att det var sant, att mormor fanns kvar. Så var inte fallet. . . men än idag känner jag den där underliga känslan jag hade då, den försvann aldrig när jag insåg hur verkligheten kvar, känslan blev kvar och jag kan fortfarande tro att drömmen var sann.
Det låter inte klokt, men jag tror verkligen att saknaden sitter i varenda lite cell i min kropp, och den skriker efter att få krama om dem igen, om så bara för en sekund. . .
Vart ni än är, kommer jag aldrig sluta älska er, känslan blir bara starkare och starkare och jag saknar er så innerligt. (Jag hoppas ni tar väl hand om min kisse nu...)
