Det här är nå't som inte ens har hänt



Igår fick vi samtalet vi väntat på, men innerligt hoppats skulle vara annorlunda.
Vi fick det beskedet vi inte ville ha, idag är det som en dimma som ligger över oss.
Tankarna har varit många, inte minst från min andra hälft, det är förståeligt. Vi har ältat scenarier som vi aldrig vill ska hända, precis så som man absolut inte ska men som man gör ändå. Varför tror man alltid det värsta? Är det ett sätt att stålsätta sig och på något vis skydda sig mot det som komma skall. Tänker man det värsta så kan det ju bara bli bättre, eller? 
Men vad kan vi göra? Vi får ta en dag i taget nu, ta varje dag som den kommer. Vi ska försöka hålla oss starka och vara ett stöd i det här. Det påverkar oss men det påverkar helt klart någon annan ännu mer och det är inte mer än rättvist att vi står där bredvid och hejar på.

Det är lätt att undra varför allt ont sker oss. 2009-2010 kommer inte gå till någon historia som de bästa åren, utan snarare helt klart de sämsta åren någonsin. Så mycket som vi gått igenom under våra åtta år tillsammans vet jag inte om det ens är möjligt. M har varit ett stöd i allt för mig, nu är det min tur att återgälda det. Vi kan inte älta varför, det gör ingen skillnad idag. Det finns inget som går att göra ogjort, vi kan bara kämpa tillsammans nu.

Kanske kommer det någon bra ur det här. Jag kände redan igår att mina egna problem är så himla små och nästan skrattretande. Det är bara ytliga defekter som egentligen inte gör någon större skillnad i det hela. Jag kommer lägga om all min fokus, jag kommer inte bry mig om min sargade hud mer framöver, vem bryr sig om hundra år? All min fokus och all min kärlek ska fokuseras på den jag älskar allra mest, han behöver det.
Livet är för kort, och framförallt för skört för att jag ska lägga ner energi på något så himla onödigt.


Från och med nu sätter jag in autopilot på skolan. Jag kan tyvärr inte pausa mitt liv, även om jag verkligen önskade att jag kunde. Det är en och en halv vecka kvar, jag måste stå ut och jag måste prestera. Något annat är inte rättvist mot mina gruppkamrater. Jag kommer få leva ett dubbelliv, ett i skolan och ett hemma. Jag tror inte jag orkar något annat. På dagarna får jag tränga bort allt och låtsas som att det bara var en dröm. På kvällarna får vi ta itu med det tillsammans.


Vi grejar det här, något annat finns inte på kartan...

/A
Det har aldrig någonsin känts så långt hem som nu, två veckor känns som en evighet.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback