Att bryta ihop och resa sig upp igen
Inatt gick jag ut och la mig på soffan, kunde verkligen inte somna och tårarna brände bakom ögonlocken. Kändes nästan som att någon slags panikångest började krypa sig på. Så för att inte väcka och oroa Marcus förflyttade jag ut mig och kollade på tv. Somnade kanske närmre tvåsnåret så jag fick ändå helt okej med sömn.
Imorse kände jag det - magkänslan! Den där oroliga, onda och jobbiga känslan i magen har börjat försvinna. Jag är på väg uppåt igen och jag ska tala om att jag kämpar med det, jag kämpar med att lägga undan alla dumma och idiotiska teorier som min kropp har besuttit senaste tiden. Jag har börjat rannsaka mig själv och vad jag lägger energi på. Istället för att lägga mig i fosterställning i soffan när jag känner mig nere så ger jag min M en stor kram - vilket alltid innebär att jag får en lika stor tillbaka. Det är nog det jag behöver mest - närhet. Känna att jag är trygg och att det finns människor vid min sida som älskar hela mig för den jag är - inte den jag tror att alla vill att jag ska vara.
Tankens kraft är så himla mäktig, jag vet ju det. Man kan vända mycket genom att bara ändra attityd och tänka positivt, det svåra är bara att vända upp sig så pass mycket att man orkar det, för det är en smärre kamp.
Varför är det så lätt att skada den man älskar allra mest, eller egentligen ännu mer sig själv. Jag skadar mig själv, kanske inte fysiskt men jag förstör mig själv på insidan genom allt det här - varför? Ge kärlek så får du kärlek tillbaka. Det enda jag egentligen vill är ju att känna den där kärleken - kärleken till livet och allt som hör det till. Det är egentligen mer jag än vad jag varit senaste tiden. Varför gör jag så mot mig själv?
Jag har mycket kärlek att ge - så varför inte fokusera på det? (Note to myself)
♥
/A