AnnaIda

Igår kväll bröt jag ihop. Jag grät i över två timmar och idag skakar jag som ett litet asplöv i vinden. Jag har en riktigt jobbig känsla i kroppen fortfarande och allra helst hade jag bäddat ner mig under täcket hela dagen med fler tårar. Det känns som att jag har överflöd av dem och jag orkar inte hålla kvar dem längre.
Jag behövde få ur mig allt igår, jag tror jag fick sagt allt jag gått och burit på senaste tiden och det är en tyngd som lättar från mina axlar även om det kanske finns lika mycket till som behöver ur mig.
Nu står vi här, jag vet inte riktigt hur vi tar steget framåt igen. Det är något som vi behöver jobba på. Jag längtar redan till ikväll. Jag behöver en famn att somna in i och en famn som säger att allt kommer att bli bra igen. Jag behöver någon att prata med om allt som finns i huvudet. Hur bygger vi vidare på det här?

Jag har blivit så himla osäker både på mig själv och andra. Jag vet knappt vart jag har mina nära längre. Finns de där när jag behöver eller står jag där ensam? Kan jag lita på det som sägs när så mycket tyder på annat? Finns jag för mig själv? Jag vet att de största problemen ligger hos mig själv och det är nog även det som gör det så himla svårt. Hur ska jag hjälpa mig själv? Hur ska jag gå vidare och börja leva livet igen, att inte ta allt på för stort allvar.

Fast det är allvar. Livet ska börja, vi är vuxna nu. Det finns en del beslut och tankar vi inte längre kan lägga på framtiden. Det finns en del som man faktiskt måste prata om och inte bara låta det ske. Jag vet att jag är ett planeringsfreak och att allting i livet inte varken kan eller bör planeras, men jag tror stenhårt på att prata om saker. Om jag inte vet vart jag själv står, hur ska jag veta vart du står?


Jag tror att det här nederlaget och alla tårar kan leda till något bra, jag hoppas verkligen det. Jag vill bara få ur mig allting så att jag kan hitta tillbaka till den där gnistan och fjärilarna i magen igen. Jag vill inte känna mig såhär tung och tom på samma gång mer.


/A