AnnaIda

Att se framåt känns så långt bort, jag ser inte mer än det jag har framför mig nu, knappt ens det.

Jag gråter för ingenting, något nån sa på radion imorse fick mig att bli nedbruten. Det är som att någon slår undan benen på mig och jag bara faller hejdlöst - om och om igen.

 

Ibland kan jag skratta, riktigt hjärtligt, men mellan skratten kommer tårarna. Jag kan inte klandra någon, jag kan inte fråga varför, jag kan bara acceptera och det är det som verkligen inte går. Hur accepterar man orättvisor, hur accepterar jag att det här händer? Hur accepterar jag att jag känner mig trasig på insidan medans min utsida inte skvallrar det minsta. Jag vill bara stå där mitt i folkmassan och skrika ut allt mitt hat, all min ilska och all min sorg. 

 

Jag antar att jag måste inse att jag inte är klar med att bearbeta denna kaotiska höst, detta ännu mer kaotiska år. Kanske fungerar det inte att blicka framåt utan att få blicka bakåt och peka ett stor jäkla finger först. Att få låta tårarna rinna och få älta, älta om och om igen. Kanske måste jag se sanningen i det hela, något som ingen kan påverka, inget som går att få ogjort hur många tårar som än fälls.

 

Livet handlar kanske om att lära sig stå som segrarna i även de svåraste förluster, kanske är det min läxa att lära. Jag undrar bara vad den där klumpen i magen och tårarna egentligen ska lära mig? Att aldrig ta något för givet? Att livet är en fin liten skör tråd som kan gå av när som helst utan förvarning? Hur mycket jag än lär mig det så tar det inte ifrån mig sorgen, det tar inte ifrån mig att jag alltid kommer att blicka tillbaka på det här året och bara känna sorg. Jag har dock lärt mig hur mycket kärlek sorg kan bära med sig, hur nära man kan komma andra människor genom sorg. 

 

Idag är idag och idag är en mindre bra dag. Imorgon är en ny dag och den kan se helt annorlunda ut, det är det som är jobbigt. Att aldrig veta när hålet slukar mig igen, eller vad som fäller mig handlöst under under marken.

 

/A

 

 

 

 

 

Sömnen vittnar med sin frånvaro, ansiktet skvallrar om tunga nätter, ögonen är öppna men ser inte, hjärtat är varmt men känner inte, benen bär mig av någon kraft jag inte vet vart den kommer ifrån för nu vet jag verkligen inte längre vartifrån jag ska hitta styrka mer. Jag känner mig som en vålnad som bara glider fram, tyst så tyst, bland en mörk dimma. Tänk att livet kan vara såhär, att jag kastas fram och tillbaka som i den vildaste stormen.

 

En vän skrev till mig igår

"we don't grow when things are easy, we grow when we face challange"

 

Jag vet att det är sant för någonstans känner jag mig starkare än någonsin, samtidigt som jag känner mig så liten på jorden och allra helst och mest kryper ihop till en boll och bara släpper fram tårarna. Jag tror att jag har nått botten många gånger, men det känns som att den blir djupare för varje gång. Kanske för att jag känns tyngre. 

 

Det finns inget annat att göra än att bara räta på mig och fortsätta kämpa. Kämpa för den jag är och det jag vill även om jag egentligen bara vill gå under, men då har allt varit förgäves och det är inte jag att ge upp. 

 

Det är så jäkla svårt att se ljuset där framme i tunneln, jag vet att jag och vi kommer att nå dit, men vägen känns så jävla lång. Jag måste, under resans gång, påminna mig om varför jag kämpar och försöka stanna upp och njuta av allt det där vackra som livet erbjuder medans jag blundar. 

 

Tack alla ni som på alla möjliga sätt bara lyfter mig, utan att ens fråga varför. Jag tackar vännen som bara kommer fram och ger mig en kram för att hon vet att jag behöver, men inte varför, som inte ens bryr sig om att behöva veta. Så ovillkorslöst ♥

 

Nej, nu blickar vi framåt och försöker njuta av jul.

 

/A

Kan ni förstå att det snart är jul? Det kan då inte jag göra. Herregud, inte ens två veckor kvar och jag har bara fixat hälften av klapparna. Men jag har inte riktigt haft ork eller lust för det och dessutom är jag och M aldrig lediga tillsammans och kan fixa det, mysigare att göra det tillsammans med någon.

 

Jag längtar efter att det här året ska ta slut och jag får börja om, trodde det här var mitt år men det har ju visat sig från en helt annan sida, men det är bara ta nya tag. Efter jul så kommer jag vara med i ett projekt på jobbet i 5 veckor, vilket ska bli spännande och utmanande. Framförallt behöver jag verkligen det för mitt eget självförtroende. 

 

Idag har jag otroligt mycket på agendan så det är dags att sätta fart snart. Påbörjade en rensning igår av kläder som jag ska se bort till Ms kusinbarn och det känns så JÄKLA skönt att bli av med det (har haft tre papperkassar fulla sedan vi flyttade från Borås...).

Så idag har jag tänkt städa ordentligt här hemma och försöka få till nån form av julkänsla och ett städat hem får mig lugn ;)

 

 

/A