I'm never gonna leave your side
Grattis älskade mormor,
även om du inte längre finns med oss så är det ändå din dag idag. ♥
Det finns inga ord
Ett år sedan - Time to say goodbye
Idag är det ett år sedan. Ett år sedan du lämnade oss. Jag kommer aldrig glömma rädslan och paniken jag kände när vi började förstå att något hade hänt den där dagen. Att allt inte riktigt stod rätt till. Att jag innerst inne visste att du redan lämnat oss men att hoppet ändå fanns kvar. Ett år av en evig saknad och sorg. Känslan sitter kvar fortfarande och jag tror att den aldrig kommer att släppa taget om mig helt.
Jag vet inte om det var ett rent sammanträffande eller om det var din förtjänst att jag just idag av alla dagar såg en reklam med denna låt, som Tommy spelade på din begravning. Jag väljer att tro att det var du.
Idag ska jag tända ljus i dina ljusstakar som jag tog hem från dig, eftersom jag inte kan tända något på graven idag.
Det går inte att få ned i ord hur mycket du och mormor har betytt i mitt liv, det går verkligen inte. Det går heller inte att beskriva hur ont det gör eller hur mycket jag saknar er varje dag.
Jag ser fram emot den dagen vi möts igen, för på något sätt så tror jag att vi gör det och tills dess så vet jag att ni är med mig, varje dag, och att ni ser efter mig när jag behöver det.
Den här är för er
Jag älskar och saknar er!
Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut
Jag drömde om morfar i natt, kommer inte ihåg längre vad drömmen handlade om men den kändes fin och på något vis så harmoniskt och lugn.
Jag läste för ett par dagar sedan att när man drömmer om någon som gått bort så är det deras sätt att hälsa på, eftersom de inte längre fysiskt kan göra det.
Jag väljer faktiskt att tro på det, och jag hälsar att du är välkommen tillbaka morfar, mer än gärna, jag gillar ditt sällskap <3
På lördag är det ett helt år sedan...
Ibland känns det som att jag fortfarande inte kan förstå det. Häromkvällen tänkte jag på den dagen och alla minnesbilder flög upp i huvudet igen, det är så himla svårt att tänka på det och jag saknar dig så himla mycket! Jag saknar dig för det mesta med fina minnesbilder men ibland det blir alldeles för överväldigande och leendena och glädjen förvandlas till ett hav av tårar. Jag tror aldrig att tårarna kan ta slut när det gäller mormor och morfar, och jag tror faktiskt inte att jag vill att de ska ta helt slut. Det känns på något sätt bra att få fälla ett par tårar för dem ibland.
Dagarna lunkar på i vanlig takt men livet kan aldrig mer bli sig likt. Det betyder inte att det inte är bra, men det kommer alltid att fattas något hos mig. Ett tomrum som ingen annan någonsin kan fylla...
Jag måste säga att min tatuering till mormor och morfars minne gör precis vad jag trodde för mig.
Varje morgon och kväll när jag ser den i spegeln fylls jag av sådan värme och kärlek och jag ler av det. Jag är stolt över den och jag älskar att den står för så himla mycket kärlek för mig. Det känns på något vis som att jag bär med mig deras kärlek hela dagarna, och det var precis det jag ville när jag gjorde den.
Jag älskar er!
minnesbilder
Natten började inget bra när en viss låt kom upp på tvn och jag blev tårögd direkt.
Det var den låten som min kusin spelade på morfars begravning och genast fick jag en massa flashbacks och minnesbilder från begravningen. Jag försöker att inte tänka på begravningen speciellt ofta, för det var bland det jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv och den känslan jag hade då är inget jag vill uppleva igen.
Att se kistan där framme och tvingas inse att allt inte bara var en ond dröm, att där i fanns någon som givit mig så mycket. Nej usch, jag kan fortfarande inte tänka på det.
Jag har inga problem med att minnas mina stunder med morfar, det gör jag med glädje, kärlek och saknad, men att tänka på begravningen det ger mig rysningar och jag förtränger helst de minnesbilderna även om hans begravning var väldigt vacker.
Paniken igår sa mig bara aldrig mer, jag vill aldrig mer behöva gå på en begravning.
Du saknas morfar, du saknas hela tiden...
/A
när jag vandrar dom tomma stegen.
Det känns som att jag går sönder, det är som om jag går sönder på insidan.
Jag försöker att hålla mig vid ytan, att vara stark.
Men det här året har varit alldeles för mycket för mig.
Det har verkligen varit saker som kastat ner mig i botten hela tiden, och när man precis börjat närma sig toppen igen så hamnar man där nere igen. Hur mycket orkar man som människa?
Jag försöker ändå, jag vet att det är mänskligt att inte vara på topp när svåra saker händer.
Men när man inte längre känner igen sig själv. När man inte vet saker man har gjort eller gör och är allmänt konstigt. Då börjar det gå överstyr.
Jag skulle behöva komma bort nånstans, bara få rå om mig själv för ett tag.
Jag är så splittrad, jag är både lycklig och olycklig samtidigt och det är en kombination som inte fungerar speciellt bra tillsammans ska jag tala om, hur mycket jag än försöker hålla känslorna isär så blandas dom. Jag vet knappt längre vad som gör mig lycklig, eller om jag ens kan vara riktigt glad åt något.
Jag är mest rädd och ständigt orolig för saker som kan hända, jag blir orolig så fort telefonen ringer.
Ska det behöva vara så? När ska man låta sig själv slappna av? Det är inte normalt, men jag har fått så många jobbiga och tråkiga besked detta året att jag knappt vågar svara, om jag inte svarar kan igen ge mig mer dåliga besked, ellerhur?
Jag känner mig bara riktigt tom inuti, jag orkar inte lägga fler saker på hög.
Men kanske vänder det någongång, kanske har jag haft min beskärda del av svåra saker, helt koncentrerat på ett år ungefär. Då kanske jag kan få slippa det i tio år framåt eller så?
Som om det skulle fungera så, nej jag tror inte det va.
Jag är sjukt lycklig över det jag har, men jag måste ändå få vara ledsen över det jag inte har också.
Jag vet att svåra saker gör en starkare, jag har redan varit där förut.
Men någon gång måste det ju brista, jag tror inte jag kan ta hur mycket som helst, det känns som att det är fullt nu. Det känns som att jag vill gråta men som att alla tårar är förbrukade redan. Det känns i hela kroppen, jag känner inte igen känslan längre.
Jag tycker inte om mig sån här, jag vill ha tillbaka den gamla glada Anna, hon som kunde tänka på rätt sätt i alla svåra lägen. Nu är allt bara kaos, ett totalt jäkla yrväder, som inte verkar ha något slut.
/A
Mommo och moffa
Igår tänkte jag mycket på morfar, det hade varit hans 85e födelsedag om han hade funnits med oss.
Tyvärr fick han aldrig uppleva den, men jag vet att han fanns med oss alla i tankarna under gårdagen och att den faktiskt firades ändå.
Födelsedagar kanske inte är så viktiga egentligen men det är då man verkligen saknar de som inte längre är med oss.
Jag hatar tanken på att vi alla blir äldre och att personer kommer att försvinna ur våra liv.
Vissa alldeles för tidigt och vissa efter att ha levt ett långt och värdigt liv.
Men jag tycker det är lika svårt att tänka på det ändå.
Min stora skräck var att förlora min mormor och morfar och idag har jag ingen av dem kvar.
Jag vet att man lär sig leva med saknaden och att man vänjer sig med tomrummet.
Det gör så ont i hjärtat emellanåt att man inte tror att det är möjligt. När saknaden är så stor att den blir fysisk så är den svår att tackla. Jag är så ledsen att jag vant mig med saknaden, jag vill inte behöva vänja mig med den, jag vill ha dem här, hos mig!
Det värmer gott i hjärtat att veta att kärleken aldrig kommer att kunna försvinna och att saknaden beror på att de betytt mycket för min under mitt liv. Jag lever med tanken på att de faktiskt finns där ute någonstans. Jag kan inte förklara hur men jag vägrar acceptera att döden helt och hållet är slutet, jag tror faktiskt inte det.
De lever vidare hos oss genom alla minnen och genom den otroliga kärlek och dessa starka band vi delade.
Jag kan tycka att det är orättvist att mormor var så ung när hon försvann från oss, och jag kan egoistiskt tycka att morfar borde ha fått blivit äldre. Men tyvärr spelar det ingen roll hur mycket jag önskar att det vore annorlunda, för ingenting kan vrida tiden tillbaka och förhindra att det redan hänt.
Bara för att de inte finns med oss fysiskt så betyder det inte att de är borta.
Allt sker av en orsak, även om orsakerna kan vara omöjliga att hitta eller förstå sig på.
Usch vad jag saknar er!
Nästa helg har jag en varsin present, en försenad 85års present och en just för att det är alla helgon dag.
Jag längtar efter att få lägga dessa på graven, och jag hoppas på innerligt att de kommer få ligga kvar.
Ni finns alltid i mitt hjärta <3
Kärleken blir bara starkare och starkare.
/A
Ny-tatuerad!
Eftersom älskade Björkan inte följde med idag, så tog jag hennes tid, vilket betydde att jag fick komma in två timmar tidigare och slapp vara nervös ytterligare två timmar.
Måste erkänna att när vi diskuterat och han kopierat upp den storlek han tyckte så kände jag stor ångest. Den såg ut att kunna täcka hela min rygg och det ville jag ju inte.
Han ritade om det vi diskuterat tidigare och när det var dags att placera den på kroppen och jag fick kika efter i spegeln så fick jag panik! Bad honom att flytta ned den lite, kollade igen - ångest. Placeringen var dock bra.
Sen var tog han på sig sina handskar och skulle egentligen till att sätta igång precis när jag bad honom göra den mindre, en låång tysnad uppstod och tillslut så sa han javisst, om det verkligen var det jag ville.
Jag hörde på honom att han verkligen inte ville göra den mindre men jag valde att lita på magkänslan och den sa mig att den var alldeles för stor. Så han gick tillbaka och gjorde den något mindre, egentligen inte alls mycket mindre men när jag fick kika i spegeln kändes det mycket bättre.
Så då fick han äntligen sätta igång, när han gjort tre-fyra streck så kände jag ångest igen, då ångrade jag mig och tänkte att jag var en idiot som skulle tatuera mig på ryggen, men jag hade inget val än att låta det fortgå.
En timme tog den och det gick riktigt bra förutom att stolen var obekväm och jag satt precis bredvid dörren och höll på att frysa ihjäl, jag skakade till och med. Jag var förvånad över att det inte gjorde så ont, jag tror tamejtusan att den lilla puman jag har var värre.
Nu när jag kommit hem och har bekantat mig lite med den så känns den riktigt bra, magkänslan är fin och jag är riktigt stolt över den.
Tatueraren var över förväntan och den blev nästan precis som bokmärket, förutom storlek och att vi ändrat om lite i själv bilden och sådär. Grymt resultat och han ska ha mycket beröm.
Det märkes på honom att han var nöjd över den själv, för han tog flera bilder på den efteråt.
Jag försökte tänka på mormor och morfar under hela tiden, men jag tänkte även på min älskade vän som inte var med mig idag. Jag vet att hon var med i tankarna och att jag var med henne också, det kändes bra.
Man vet aldrig hur dagarna ska se ut och man får ta varje tillfälle som det är. Det här blev inte som tänkt, men tatueringen kommer ändå betyda mycket även när det gäller vår vänskap, även om hon inte var med och det inte blev som det var tänkt att det skulle bli.
Det känns riktigt fint att ha gjort tatueringen, som jag velat göra under väldigt många år.
Det är tråkigt att jag har gjort den eftersom det betyder att det fattas två otroligt viktiga och älskade människor i mitt liv, men det kanske kan bli något lättare att leva med saknaden och sorgen när jag varje dag bär med mig deras minne på min kropp.
Jag älskar min mormor och morfar sjukt mycket och jag hoppas att de nånstans ser mig här nere på jorden och att de är stolta över den jag blivit och att de ser tatueringen som en bra sak och ett bevis på att jag beundrat dem och att jag saknar dem av hela mitt hjärta. Förmodligen hade de inte gillat den om de hade varit i livet, men det här är mitt sätt att ta ett steg vidare i livet utan dem.
På något vis önskar jag att den hade gjort ondare än den gjorde, för den smärta jag känner över att dagarna går utan dem går inte att jämföras med något annat. Jag kan verkligen känna det där stora hålet i hjärtat efter dem.
De finns såklart alltid kvar i hjärtat, men hålet efter deras fysiska närvaro kommer aldrig kunna fyllas igen, aldrig någonsin.
Jag kommer att lägga upp bild så småningom, just nu är den inplastad och röd.
Vill bekanta mig lite med den själv och sådär först innan jag medger världen den.
Idag känner jag mycket kärlek i mitt hjärta, på många sätt.
/A
Åtta långa år.
Igår var det åtta år sedan mormor försvann ur våra liv.
Det är sjukt vad tiden går fort ibland, men samtidigt så känns det verkligen som långa åtta år utan henne.
Att man kan leva utan någon som betyder så innerligt mycket för en, det är ett mirakel.
Jag tänker på henne ofta, henne och morfar, att om jag kunde hade jag gjort allt för bara en sekund till med dem.
Igår kväll kikade jag på bilder på henne, och jag fylldes av värme när jag faktiskt för en stund såg mig själv i mormor.
Jag skriver mycket om mina morföräldrar. Ibland hinner verkligheten i kapp och då jag inser att det är så mycket jag skulle vilja säga till dem, så mycket jag skulle vilja berätta.
Ni vet när man drömmer en dröm, och när man vaknar så är man inte säker på om det i drömmen faktiskt hänt på riktigt, att drömmen verkligen kändes som verkligheten?
För ett par år sedan drömde jag att mormor aldrig gick bort, att hon fanns kvar i våra liv. Den morgonen vaknade jag med den underligaste känslan jag någonsin känt och jag ville så innerligt att det var sant, att mormor fanns kvar. Så var inte fallet. . . men än idag känner jag den där underliga känslan jag hade då, den försvann aldrig när jag insåg hur verkligheten kvar, känslan blev kvar och jag kan fortfarande tro att drömmen var sann.
Det låter inte klokt, men jag tror verkligen att saknaden sitter i varenda lite cell i min kropp, och den skriker efter att få krama om dem igen, om så bara för en sekund. . .
Vart ni än är, kommer jag aldrig sluta älska er, känslan blir bara starkare och starkare och jag saknar er så innerligt. (Jag hoppas ni tar väl hand om min kisse nu...)
Helgen
I helgen är det dags att åka hem till Degerfors och Kristinehamn.
Jag bävar faktiskt litegranna för att komma hem till mamma och pappa. Jag tror att jag av gammal vana kommer förvänta mig att Missie kommer och möter mig i dörren och när hon inte gör det är jag rädd att jag kommer att ropa efter henne som jag brukar.
Det har inte sjunkit in riktigt än eftersom jag kan välja att låtsas som ingenting när jag är här i Borås.
Igår när jag skulle somna så tänkte jag på henne, det är nog jobbigare än jag vill erkänna.
På något sätt känns det så oaccepterat att man kan sörja ett djur så mycket, men ju mer jag tänker på det ju mer känner jag att det faktiskt fattas en bit av mig, en bit som inte går att ersätta.
/A
process
Mitt hjärta har börjat skena och bete sig underligt igen, jag tror det är någon slags ångest, jag har tänkt mer och mer på det och det kommer alltid vid tillfällen då jag inte mår helt hundra och har haft mycket i huvudet. Jag tror det kan vara någon slags panikångest, för känslan i kroppen säger att jag bara vill skrika och att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv.
Kanske är det normala beteenden när det handlar om svåra tider, tider då man förlorat någon som stod en nära.
Både igår och idag har jag varit sjukt trött, som om ögonlocken bara velat falla ned.
Jag sov igår och jag har sovit idag, jag behövde det.
Jag tror att det är alla tårar, alla beslut som skulle fattas och alla tanknar som flög runt som en orkan i mitt sinne.
Hjärtat gör ont och det river upp gamla sår.
2009 kommer jag inte minnas med glädje, alls.
Trots att det hänt så många fina saker detta året som är värt att sparas i minnet så tar alla tråkiga saker över.
Jag har nu förlorat min morfar och kissen, min följeslagare sedan fjorton år, varit med om grejer i familjen som jag allra helst hade velat inte skulle ske och en hel del annat.
Jag är rädd över vad som komma skall, än är inte det här skitåret slut och jag är rädd att det finns mer bakom knuten, beredd att hoppa på mig eller oss utan förvarning.
Man ska väl inte tänka så antar jag men det är svårt att i all nedgång se allt fint också.
Jag hade aldrig tagit mig genom detta om det inte vore för vissa vänner som verkligen bevisat att de är värda att kallas just vänner. Eller utan min andra hälft Marcus som tar mig genom allt svart på ett kärleksfullt sätt.
Jag skulle vilja sända alla en stor jäkla bamsing till kram för alla uppiggande sms, eller, till och med för smsen som bara varit ärliga, rakt från hjärtat. Eller att ni bara tagit er tid att fråga hur jag mår, även om ni egentligen är trötta på att höra.
Det finns vissa vänner jag verkligen kommer hålla hårt i, och till er andra har jag inte mycket mer att säga än att en vän ställer upp i alla väder, villkorslöst och inte bara när det passar för er.
Nu ska jag inte vara så bitter mer.
Jag ska göra som jag gjorde imorse, dra igång en varm dusch och sätta mig ned på golvet en stund.
Vattnets som rinner ner blir som terapi, de rinner i takt med tårarna och det finns inget skönare än att se dem försvinna ner i avloppet. Tårarna kommer ta slut och det är en process som gör det hela snabbare. Min följeslagare kommer aldrig mer finnas vid min sida, men i mitt hjärta finns hon för alltid och jag kommer skratta åt hennes galna upptåg mer än en gång och minnas henne med sådan glädje och värme. Tänk ändå, jag fick fjorton år med henne, det är nästan inte klokt.
Efter min lilla egenstund så ska jag rycka upp mig och lägga ansiktsmask, fixa naglar och annat tjejig och fixigt för att bli lite vacker inför imorgon, då vi tjejer ska fira Zandras 20-års dag (som visserligen var för över en månad sen) med middag och gott sällskap. Kvällen kommer bli fin, och en kväll med massa fina tjejer, det är precis vad jag behöver <3
/A
sov så gott älskade vännen.
Om en liten stund, troligtvis har jag inte publicerat det här än då. Vid 11.15 så somnar hon in, min älskade, älskade kisse.
Även om det verkligen gör ont i mig att veta det så känner jag mig lugn, jag vet att det är för hennes eget bästa och jag vet också att hon levt ett långt och väldigt lyckligt liv tillsammans med oss.
Men att förlora i särklass den bästa vän man någonsin haft, det går inte att förklara, hon har alltid varit en del av mig.
Vi har varit oskiljaktiga sedan jag var nio år.
Hon har träffat alla mina riktiga pojkvänner, hon har funnits där när det tagit slut och man önskade att man inte ville finnas mer. Hon fanns där när mormor gick bort.
Hon har varit med vid många avgöranden i mitt liv.
Alltid med samma charm och med samma lugna inverkan på mig. Hon har funnits där utan att kräva något tillbaka, mer än lite kliande bakom örat, vilket jag njutit av lika mycket som hon.
Tänk att nära hela världen rasat, så gosade man ner sig i hennes päls, hennes spinnande som var som en vaggvisa för ett sömnlöst barn. Att se in i de där stora mörka ögonen och veta att den där individen lämnar aldrig min sida. Hon dömer inte mig för mina val eller felsteg, hon älskar mig villkorslöst och allt hon egentligen begär är att jag ska älska henne på samma vis.
Jag har aldrig kunna tänka på den här dagen, jag har vetat att den någon gång skulle komma, men att veta att man ska förlora en del av sig själv är inte lätt. Jag är tacksam för att jag faktiskt fått fjorton riktigt underbara år med denna lilla dam, och det speciella band vi haft mellan oss.
Jag har haft katt tidigare och jag har en katt kvar, men det band som Missie och jag har mellan oss kan ingen förklara, verkligen ingen. Jag kan inte se vad som rör sig i hennes huvud och jag har många gånger undrat vad hon tänkt på, men att ändå kunna se så djupt in i hennes ögon och hjärta, det får jag nog aldrig igen uppleva med ett djur.
Tänk att hon aldrig igen kommer nedspringandes i trappen när jag kommer genom ytterdörren. Eller att hon aldrig mer sitter utanför sovrumsdörren på morgonen för att vänta på att jag ska vakna och släppa in henne. Eller alla de gånger hon smitit in och gömt sig när jag borstat tänderna i hopp om att hon ska få stanna i sängen över natten.
Sedan jag fick min allergi så är gångerna få som hon får ligga och sova hos mig under natten, men den sista natten i Degerfors nu så fick hon det, och jag är glad att det är det minnet som ligger närmst.
Eller när hon sitter bredvid på stolen när jag äter frukost, eller middag, eller när vi äter vad som helst. Alltid väluppfostrad om hon satt på bordet räckte det att säga gå ned så hoppade hon ned på stolen brevid.
Eller alla gånger hon lurat av Marcus sin skinka på smörgåsen, eller varför inte alla gånger hon hunnit sno choklad eller godis innan man hunnit få in den helt i munnen.
Hur tokig hon var i räkor, och att hon efter nio år fortfarande inte kom överrens med Alfonz (andra katten). Hon var rädd att han skulle ta hennes plats hos mig.
Av egoistiska skäl vill jag att hon aldrig ska lämna min sida, men jag vet att det är för hennes bästa och att hon slipper lida.
Jag drömde om morfar i natt, jag har inte gjort det en enda gång sedan han gick bort. Jag tar det nu som ett tecken på att han kommer ta hand om min lilla misse där uppe i himlen. Han tyckte mycket om henne han också.
Jag kommer aldrig glömma och jag kommer verkligen sakna den där värmen och lugnet hon gav mig varenda gång hon såg på mig, eller alla hennes knasiga beteenden som man bara kunde skratta åt.
Hon var inte dum den där kissen, hon var tvärtom alldeles för smart. Hon visste precis hur hon skulle linda in mig för att få vad hon ville ha, och jag visste också om det och lät henne med glädje göra det.
Sov så gott älskade, älskade kissen, det kommer bli ett långt och tomt liv utan dig.
Ibland rinner känslan över
Jag har haft otroligt nära till gråt ett par dagar nu.
Saknaden av morfar (och mormor) har varit överväldigande.
Jag kom på mig själv med att ha tårar i ögonen när jag stod i badrummet en dag.
Som vanligt så sväljer jag det bara och låtsas som ingenting, jag tror inte någon riktigt kan förstå att det fortfarande gör så himla ont i mig. Men jag undrar samtidigt varför det kommit tillbaka. Jag har ändå accepterat tanken på att det är såhär och att vi får leva med saknaden och det har varit okej, saknaden finns alltid där men tårarna var länge sedan dom föll...
Jag kan inte riktigt förstå själv varför det gör så himla ont i mig igen eller varför tårarna är tillbaka.
Jag vill kunna tänka på honom utan tårar, jag vill kunna minnas allt fint tillsammans och vara glad för den tiden vi fick.
Jag kommer inte ihåg att det var såhär tufft för snart åtta år sedan då mormor gick bort.
Jag antar att jag förträngde det då, jag var ju så ung. Jag kommer antagligen inte ihåg det för att jag inte låtsades om det då, att jag bara trängde undan alla känslor som vällde upp inom mig. Kanske är det det som nu kommer?
Allt jag gömt undan i åtta år, och mer därtill, allt som hänt under detta gångna året.
Jag är stolt att jag orkar gå upprätt och ändå tar mig genom allting, för tufft det är bara förnamnet på vad allt är.
/A
Ibland är jag inte så stark
Det finns dagar så man bara vill krypa upp i en varm famn och bli omhållen och kliad i håret, sådant som gör att allt onda och jobbiga försvinner för en stund. Att man får känna sig liten och ynklig samtidigt som man känner sig trygg.
Jag är lycklig och trivs otroligt mycket med mitt liv här i Borås, hade inte kunnat önska mig att det skulle kännas så här hemma som det gör, plus alla toppenvänner som gör livet underbart. Skolan som verkligen känns rätt även om vissa saker har varit överskattade.
...men ibland kommer allt det dära jobbiga i kapp en igen.
Snart är det dags att flytta hem till Degerfors/Kristinehamn över sommaren, och det ska bli himla fint att spendera sommaren med familjen och mina älskade vänner där.
Men... det blir min första sommar utan morfar, det kommer kännas mer påtagligt när man är där, här kan jag mer låtsas eller glömma bort för en stund, men i Degerfors måste jag inse sanningen.
Att det ska vara så attans svårt, jag känner mig fortfarande konstig sen drömmen jag hade om morfar häromdagen.
Jag börjar tvivla på min egen kapacitet att ta mig genom det här.
Jag trodde att tårarna skulle förvandla sig till vackra minnen så som med mormor, men jag antar att jag inte gett det tillräckligt med tid.
Det är inte så att han inte är värd mina tårar, för det är han verkligen, det är mer att jag vill minnas honom med glädje.
Både mormor och morfar var stora förebilder för mig, jag inser det mer och mer för varje dag.
Ibland önskar jag att de kunde komma och titta till mig, så att jag vet att dom har det bra.
Att alla konstiga drömmar istället skulle vara fina drömmar och minnen från dem, kanske en dag, de har väl fullt upp att ta igen tiden de varit ifrån varandra där uppe nu . . .
Jag glömmer aldrig den sista kramen jag fick av morfar
Tung kväll ♥
Ibland gör saknaden alldeles för ont . . . ♥
Det har varit en rätt tung kväll, eller det blev en tung kväll rättare sagt...
Jag har suttit i flera timmar med att redigera bilderna från morfars begravning och de fotona jag hade på honom för att få klart det innan vi beger oss hemåt över helgen.
Men det blev rätt tufft och det var svårt att hålla tårarna borta.
Bilderna på graven gick väl okej men när jag började med bilderna på honom så var det inte lika lätt längre.
Det var svårt att se dem och inse att man aldrig få se hans charmiga leende eller höra hans hjärtliga skratt igen.
Usch... när ska hjärtat sluta göra så ont och när ska tårarna övergå i fina och glada minnen?
Det är verkligen svårt, så himla svårt fortfarande fast det har gått två månader redan.
Du fattas min morfar . . . du fattas verkligen . . .
Hemlängtan och tankar
Jag vet inte om det beror på att jag känner mig dålig och liten just nu men jag har en fruktansvärd hemlängtan.
Jag brukar inte längta hem sådär speciellt mycket. Klart man saknar familjen hela, hela tiden men det är skillnad på att sakna och verkligen längta.
Vi åker hem om en vecka och det känns skönt att det är så nära ändå.
Just nu skulle jag bara vilja vara där och bara vara.
Jag längtar efter mina små troll till brorsbarn och jag längtar efter mina gosiga katter.
Man lär sig uppskatta de stunder man får med alla nära och kära ju längre man är ifrån dem.
Det är sjukt, vi har snart bott här i ett år, ett år halva skoltiden är snart slut.
Jag trivs superbra i Borås, det har nog ingen undvikit att förstått.
Mn samtidigt längtar jag hem till värmland. Jag längtar efter skog och vatten och framför allt det lugna småstadslivet.
Igår fällde jag ett par tårar över morfar igen. Ibland kommer känslorna över mig. Det är som att jag på något vis inte vill tro på att allt verkligen har hänt och när verkligheten hinner ifatt så blir den för överväldigande.
Jag trodde inte att det skulle vara så svårt att hantera, jag är ändå så gammal att jag förstår att det är livets gång, men det gör fortfarande fruktansvärt ont i hjärtat och jag känner av en tomhet som aldrig kommer att fyllas. Det har imorgon gått hela två månader sen, vart tog all tid vägen?
Jag är övertygad om att han har varit här och tittat till oss.
Jag kände hans doft en dag när jag var ute i hallen. Ni vet, en sån där doft som ingen annan har.
Det kanske låter konstigt men så var det med mormor också en gång för något år sedan.
Jag tror att han bara ville visa att han ser efter oss fortfarande, den tanken är fin.
Kanske är det hans sätt att trösta och visa att han alltid finns med mig även om jag aldrig mer fysiskt kommer kunna hålla om honom.
Jag tänker mycket på morfar och mormor. Jag saknar dem så sjukt mycket.
De kommer missa så mycket av mitt liv som jag hade velat dela med dem.
Men jag vet att de är stolta över mig.
De sitter nog någonstans hand i hand just nu och betraktar våra val i livet.
/A
tungt och ofattbart
Det var skönt att komma till skolan även om lektionen idag var väldigt tråkig och seg.
Hjärtat känns lite lättare igen och det är skönt att veta att man har såna toppen vänner här som verkligen ställer upp och som lyssnar även om det för dem kanske bara är massa tjat.
Det var riktigt tung igår kväll. På något sätt är det som att allt började om igen. Att den tunga känslan i kroppen och hjärtat kom tillbaka. Kanske är det så att det är för att allt är nu slut, nu ska livet gå vidare som om inget har hänt. Innan hade vi begravningen framför oss och det hör inte till vardagen. Nu är allt över (för mig i alla fall, mamma och hennes syskon har ju allt plock i lägenhet och sådant kvar.) På något sätt vill jag inte släppa taget, nu är det på något vis också bekräftat att han aldrig mer kommer finnas vid våran sida igen fysiskt. Det känns verkligen tungt, så otroligt ofattbart.
älskade älskade morfar.
Livet tar slut någon gång för alla men ändå är det så otroligt svårt att ta in. Jag har inte haft problem med att förstå att det är livets gång och att morfar ändå var en gammal man som levt sitt liv till fullo. Det är ändå oundvikligt att jag önskar att livet aldrig tog slut, att ingen någonsin skulle försvinna ur mitt liv såhär. Jag är både glad och stolt över att kunna föra deras arv vidare, för jag vet att jag bär på många fina egenskaper både från min mormor och min morfar.
Men nu är det helt ofattbart hur livet ska kunna rulla på som vanligt igen, du fattas oss och det gör ont.
/A
Time to say goodbye
Begravningen var i fredags 14.00.
Jag hann inte mer än in i kyrkan för att se alla blommor och kistan längst fram innan jag fick både en klump i magen och halsen. Sen direkt när kyrkklockorna slog och de satte igång musiken då började tårarna rinna.
En stund kändes det så svårt att jag tänkte gå ut ur kyrkan, det gjorde jag såklart aldrig, jag hade ångrat mig en livstid då.
Våran kusin Tommy spelade Time to say goodbye(med Andrea Bocelli & Sarah Brightman), en liten bit in på begravningen, på sin klarinett och då fanns det nog inte ett öga som var torrt. Det var fint att han spelade och jag avundas han styrka att han klarade det så bra. Jag vet att morfar(/farfar) gillade det, han var stolt över Tommy och hans spelande.
Jag hade otroligt svårt att titta på kistan, jag kunde inte riktigt, jag ville väl inte inse att morfars kropp faktiskt låg där och försökte intala mig själv många gånger att morfar faktiskt inte fanns kvar där utan finns på något mycket finare ställe.
Prästen pratade lite smått om morfar och om hans liv. Att han var en hårt arbetande man med stor släkt och att han älskade att spela på sitt dragspel, som han nu spelar för änglarna.
Kantorn spelade Drömmen Om Elin medans vi alla hade varsin ros och lade på kistan.
Så nära men ändå så himla långt bort.
Efter själva begravningen åt vi landgång och sedan kaffe och kaka i församlingshemmmet.
Det var skönt att få prata lite med all släkt och mammas kusin berättade en historia om morfar som var så typiskt honom.
Det är fint att veta att han var otroligt omtyckt av många. Det var svårt att tycka illa om honom även om han var en bestämd man.
Efter fikat kilade vi tillbaka för att kika på graven, där han nu ligger tillsammans med mormor och vi kikade på alla vackra blommor han fått.
Jag trodde att begravningen skulle kännas som ett sista farväl och att det skulle kännas bra efter.
För mig känns det mer som på återseende, men samtidigt känns det otroligt svårt igen.
Jag känner den där tomheten i hjärtat igen som bara bultar och tårarna som bränner bakom ögonlocken.
Ju mer tiden går och ju mer jag tänker desto mer inser jag vad både han och mormor har betytt i mitt liv.
Jag känner av ett stort fotspår som dom lämnat efter sig som ingen någonsin kan fylla upp och som alltid finns där.
Den enda trösten i allt det här är att dom nu får vara tillsammans igen, den tanken är fin medans allt annat känns tungt.
Jag och mamma var uppe till hans lägenhet och lämnade lite kartonger.
Det kändes konstigt att han inte kom och mötte upp oss i hallen och blev glad åt ett besök.
Istället luktade lägenheten instängd och allting låg i princip orört och stilla.
Jag hoppas du har frid nu morfar. Här nere hos oss är det tomt och jäkligt ett tag till innan allt lagt sig till rätta och vi vant oss med tomrummet du lämnade efter dig . . .
Två veckor sen idag . . .
Det är konstigt, man tycker på något sätt att tiden bara stannar till, men det har redan gått två veckor.
T v å h e l a v e c k o r. Det är sjukt. Jag vill inte att det ska vara såhär men jag vet att jag aldrig kan få som jag vill.
Det gör ont i hjärtat av saknaden och vetskapen om att vi inte ses något mer i detta liv.
Begravningen är om en vecka nu. Det ska bli skönt när den är över och man har fått säga hej då.
Det blir ett avslut och jag tror att det är då jag låter mig själv acceptera och gå vidare.
Han kommer alltid fattas hos mig, det kan jag aldrig komma ifrån men jag får acceptera att han nu finns vid min sida på ett helt annat sätt och jag vet att han kommer hålla koll på mig. För visst kommer du det morfar?
Blä, det är hårt. Men man blir nog bara starkare av en sådan här sak. Man har inget annat väl än att bearbeta och gå vidare även om det känns som att ingenting är värt någonting för stunden. Det är synd att man ska behöva gå genom sådana här saker, men det är en del av livet och det är oundvilkligt.
Usch, allt jag skulle vilja är att spola tillbaka tiden till sist vi sågs, då hade jag hållt om honom i den där hejdå kramen lite längre.
Det var faktiskt ett tag sedan jag fällde en tår. Jag antar att tårarna tog slut.
Det känns skönt, tårarna kan jag vara utan även om han är värd varenda liten en.
Det finns ett tomt hål i mitt hjärta nu, det fattas två bitar, två värdefulla bitar.
Jag saknar er
Chockerande besked
Ja, min mamma gav mig ett ganska så chockerande besked igår.
Kan bara tänka mig hur chockad hon själv blev då det berör henne mer än mig och mina syskon.
Kändes väldigt konstigt att höra allt och vi har alla många frågetecken.
Kanske kan dom frågetecknen heller aldrig rätas ut då de som hade svaren inte längre finns med oss.
Vi får väl se hur detta utvecklar sig, jag väntar med spänning på mer.
/A