The show must go on
Den senaste månadens grubblerier har fått mig att omvärdera mycket i mitt liv men det är också en hel del som jag inte kan värdera. Vissa saker har jag en hatkärlek till och vissa dagar är det värt allt medans andra dagar ingenting. Hur vet jag då om det beslutet har varit rätt? I alla fall har jag beslutat mig för att låta det vara, det finns andra planer som kommer att gå före och jag tror att det är det bästa beslutet jag tagit. Jag är helt säker på att livet har fantastisa planer för mig i framtiden så det gäller bara att hålla ut tills dess.
Texten ovan har legat som ett utkast här i bloggen länge. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Världens rasar samman för mig ibland och det är otroligt svårt att hålla sig på fötter. Jag har världens bästa vid min sida och jag är mer säker än någonsin på att jag valt den allra bästa till att bli min man.
Där jag stod när jag skrev inlägget har jag omvärderat igen, igen och igen. Jag vet inte, å ena sidan står jag där än och å andra sidan nån helt annan stans. Märkligt.
Det här bröllopet har varit en fantastisk resa och nu är det bara en vecka kvar tills vi står där och lovar varandra evigheten tillsammans.
Samtidigt som det har varit fantastiskt har det också visat tydligt vart vissa personer står i mitt liv. Så grymt besviken som jag blivit har jag aldrig trott att jag kunde bli. Vad tog allt prat om att ge och ta vägen? När beslutades det att jag är stöttepelaren i allt och aldrig den som behöver en axel? Besviken är bara förnamnet men samtidigt orkar jag faktiskt inte bry mig. Det här är något jag aldrig komma att glömma, kanske kommer jag att förlåta men aldrig glömma. Det finns faktiskt inga ursäkter för detta.
Jag sitter här, som i en repris från förra året, men en ryggvärk utav bara helvete. Jag är sjukskriven ett par dagar och sedan får vi se. Kanske sjukskriver jag mig fram till bröllopet för sedan väntar en veckas semester i Barcelona. Jag längtar mer än jag någonsin längtat. Bara få komma bort med mitt hjärta och njuta av att faktiskt vara man och hustru. Det är så galet så jag kan knappt tro det. Jag - fru?! Vi kommer att dela mitt efternamn, bara det faktum att han väljer bort sitt får mig att inse att han skulle gå barfota jorden runt för mig.
Det är verkligen så jäkla mycket just nu. Inte nog med att största dagen i mitt liv närmar sig med alldeles för snabba steg, jag har två otroligt stora andra grejer som pågår i mitt liv just nu. Jag höll på att faktiskt bryta ihop helt igår. Jag orkar helt enkelt inte mer, jag vet helt ärligt varken in eller ut längre. Jag behöver hjälp men vet inte vartifrån eller hur. Känner mig så jäkla hjälplös. Igår ville jag bara ställa mig och skrika på hjälp. Jag har fantastiska arbetskamrater som faktiskt ser mig och som på eget bevåg sprider mitt ord vidare för att jag ska få den hjälp jag faktiskt behöver. Den sista droppen är snart nådd och nu äntligen händer det något.
Två resor är på gång och båda kommer bli ett helvete att gå igenom, men jag är övertygad om att jag vinner den ena resan och jag ger mig tamejfan inte på den andra heller. Förlusten kommer inte vara min hur det än slutar, men det finns ju en utgång jag hoppas mer på än den andra.
Förlåt för att jag är kryptisk, men jag är helt enkelt bara så mentalt och fysisk utmattad att jag bara behövde få ner allt i ord för en liten stund. Det är ju trotsallt därför jag en gång för tio år sedan startade min första blogg.
/A