AnnaIda

 

Här sitter jag som på den gamla goda tiden och nattugglar för mig själv och låter tankarna fara hej vilt. Sjukt omtumlande tid bakom mig, lika omtumlande tid framför mig men ändå så är känslan just nu tacksamhet.

Jag har såna fantastiska vänner som bara är där och får mig att må bra genom att de bara är sig själva. Spelar ingen roll om de har en dålig dag så ger de mig sån energi. Långa promenader, godis och bara sällskap. Däremellan trillar det in sms som får mig att känna mig lättare i sinnet, inte för att det står något speciellt i dem men bara tanken att känna att det finns så många runt mig som är så fantastiska. Så kravlöst.

Tänk att i ett sådant tungt år som jag och vi har haft ändå känna så mycket kärlek i kroppen och få så många innerliga och härliga skratt, det är tamejtusan lycka. 

 

Visst biter verkligheten mig i rumpan varje dag, men jag känner mig också väldigt stark i allt, framförallt för att så många bär mig när mina ben inte orkar själv. Jag börjar känna mig så himla trygg i mig själv och i mitt liv äntligen, det tog mig bara nästan tjugoåtta år och många nedslag. Jag har börjat lära mig att koncentrera mig på det jag mår bra av och sluta låta andra ta energi från mig utan att ge tillbaka.

 

Hur trasig jag än känner mig emellanåt så har jag nog aldrig heller känt mig så hel, konstig känsla, men ändå himla häftig. Alla bitar i pusslet är långt ifrån lagda, vissa bitar kanske aldrig faller på plats heller men det kanske inte gör något.

 

Det finns en stor tung pjäs i mitt liv som jag bär på och som är dags att göra någonting åt på riktigt, det har pågått alldeles för länge nu. Jag är trotsallt en oxe och lika jäkla enveten kommer jag också att vara. Den strid jag tidigare gett mig in i tänker jag också se till att vinna och egentligen kommer jag vinna den hur utfallet än blir, vilket också gör det lättare. Ingen sätter sig på mig längre, nu får det vara nog.

 

 

/A

 

Livet, 2013, det fortsätter att bryta ner oss. Fy fan. Jag hoppas verkligen att 2014 bjuder på något bättre än såhär, jag orkar ärlig talat inte mer. Jag kan i alla fall glädjas åt att jag har den allra bästa mannen vid min sida i all jäkla sorg och han kommer finnas vid min sida resten av livet, hur orättvist det än behandlar oss. När vi trodde att vi äntligen kommit ur all sorg så sopar någon undan benen på oss igen och det med besked. En verklighet som raserades på bara en sekund, nästan som i ett hånflin. Men, vi klarar det här också, som allt annat. Hjärtat fylls med ärr, men kommer alltid ha plats för mer kärlek än sorg. Det är snart bara en månad kvar av det här året, sedan kan det väl få var våran tur att få lite lugn igen? Jag hade stora förhoppningar på detta år, men det enda som varit bra med det var vårat bröllop, och till och med det tog fram sidor av personer som jag helst inte hade velat se. Sedan har det såklart funnits solstrålar där emellan, har vunnit fantastiska vänner och det mesta som förgyllt mitt liv har M varit delaktig i <3

 

Det är vi mot världen helt enkelt, nu reser vi på oss igen och borstar av oss och blickar framåt. Du och jag.

 

/A