AnnaIda

 

2013-10-18

Så kom dagen, dagen för minnesstund. 

Det var en otroligt vacker minnesstund med många gäster. På något sätt kände jag att du var med oss där, kanske inte fysiskt för det är inte möjligt men nog kände jag din närvaro hos oss alla. Jag hoppas att det blev som du tänkt, vi åt god mat och skrattade och grät, vi sjöng och vi log. Vi säger hejdå för nu - men jag vet Olle - att du är med oss. Jag har aldrig tidigare varit så övertygad om detta och det kommer att komma en dag när jag också kan förklara varför jag vet, men tills dess så är det våran lilla hemlighet. Sov så gott. 

 

 

Nu för tiden har jag min lediga dag på tisdagar. Känns tråkigt ibland med tanke på att alla andra jobbar, men just idag njuter jag av ensamheten. M är borta på jobb och jag får lite ensamtid att reda ut lite i huvudet. 

Klockan är tolv och jag sitter med kaffekoppen i morgonrocken och bara finns till. Ibland är det viktigt att stanna upp lite och betrakta livet. Jag börjar reda ut ett par frågetecken i mitt liv nu och det känns så himla skönt. Jag har nog aldrig tidigare förstått vilken känslomänniska jag är innanför min mur, men nu vet jag. Jag släpper gärna inte så många inpå mig, visar mig sårbar, men jag har träffat några speciella som man kan öppna upp allt inför. Det känns skrämmande men samtidigt fantastiskt. Det bästa har varit att erkänna för mig själv, för det blir så mycket enklare att hantera alla toppar och dalar nu när jag vet att det är såhär jag fungerar och att det faktiskt är okej.

 

Vi har haft funderingar på att flytta tillbaka till Kristinehamn eftersom husen där är bra mycket billigare men jag börjar inse att Karlstad nog har vunnit mitt hjärta ändå. Det känns inte värt att vi båda ska pendla till våra jobb varje dag. Tid är värd så mycket mer än att betala mer för ett hus. Eller tänker jag fel? 
Nog för att det svider att tänka på att vi kanske måste lägga upp emot 2-3 miljoner för något vi kan få för kanske 1.5 nån annanstans men måste verkligen pengar styra allt? 

 

I alla fall längtar jag till den dagen då vi står där med nycklarna i handen på väg att låsa upp dörren till våran framtid, men samtidigt njuter jag av nuet och våran fantastiska lägenhet. Jag tror vi väljer våran egen lycka och det är viktigt att se det som glädjer oss för stunden och inte bara se bortom nuet för då missar vi många fantastiska ögonblick.

 

 

/A

 

Det känns som att jag för tillfället har tappat bort mig själv mitt i all sorg, all frustration och mellan alla frågetecken kring livet. Jag vet inte när jag ska ha ork att hitta mig själv igen, men jag ska försöka. Ena stunden vill jag bara gräva ner mig och aldrig mer möta världen, andra stunder har jag fantastiska vänner som håller mig på fötter. Tänk att en kram kan vara värd så mycket från rätt person. Även ett litet enkelt "hur mår du idag". Åh, vad ni bär mig ibland när inte benen orkar - helt fantastiskt. 

Om tre veckor befinner vi oss i Thailand och där ska jag bannemej försöka lura fram mig själv mellan palmblad och vågor. En resa som är mer än välbehövlig just nu. En resa där jag ska försöka att bara njuta av livet som är nu, för även om det känns som att det har taigt en paus så fortsätter minutrarna att ticka iväg och jag kommer aldrig att få dem tillbaka.

 

September kommer vara en skitmånad för oss - alltid. För tolv år sedan förlorade jag min älskade mormor och i år Olle. September, en månad där sommaren övergår i höst, lika väl som glädjen i vårt bröst övergår i sorg och vemod. Jag vet att jag någon gång kommer att kunna se alla härliga färger på löven i september, att solens strålar åter kommer att värma mina kinder, men inte just nu. Oktober kom med storm och lämnade September i ett enda kaos. Det är okej, vi överlever det här. Nånstans blir vi starka även om det inte känns så i magen och hjärtat just nu.

 

 

/A