AnnaIda

Har pratat med min mamma i en timme över telefonen. Det var skönt att bli lite uppdaterad om allt, begravning och allt runtomkring och sådär.
Skönt att få prata lite om morfar också.
Det känns som att det är viktigt att ha en öppen dialog och inte bara låta bli att prata om honom även om det kan vara jobbigt. Det kan vara skönt att få flina lite åt hans tokiga idéer och bestämda åsikter emellanåt.
Det är trotsallt så vi ska minnas morfar sen.


Datumet för begravningen är nu satt och på sätt och vis vill jag bara att den dagen ska vara här så man kan lägga det bakom sig snabbt, men ändå så vill jag aldrig att dagen ska komma.
Men jag behöver få säga hej då.


Jag känner mig lugn i kroppen nu efter att ha fått prata lite med henne och höra att hon har det okej och så.
Men jag vet samtidigt att hon mår nog sämre än vad hon visar, och det är okej. Jag vet att hon reder sig.
Hon behöver nog också sin egen tid ett tag. Nu har hon knappt vart ifred. Hon har ringt fram och tillbaka till sina syskon och även ringt släktingar och bertättat.
Det är inte bara inte när någon går bort.


Jag börjar mer och mer inse att jag har accepterat allt, men jag vill inte släppa taget om sorgen riktigt än heller. Jag är inte riktigt beredd på det. Så jag håller tillbaka accepterandet ett tag till fast jag egentligen vet att det här var oundvikligt och att det var dags nu.


Usch. Jag vill fortfarande att det här bara ska vara en mardröm och att jag snart kan få vakna upp igen.
Ens morfar ska ju leva för alltid!



Vi har köpt semlor för att fira Marcus anställning.
Det känns på något sätt fel att fira men samtidigt kan jag inte glömma bort Marcus och jag måste låta honom vara lycklig och glad och samtidigt visa att jag också är superglad för hans skull.
Marcus står ut med mycket just nu. Han vet inte riktigt hur han ska bete sig mot mig men han är världens bästa och fixar allt som jag inte orkar. Som att gå och handla till exempel. Han är en klippa och jag är glad att han finns vid min sida.
Han tyckte själv att vi kanske skulle vänta ett tag med firandet men varför det egentligen? Han skrev ju på sina papper idag och det finns ingen anledning till att skjuta upp firandet.
Läget är som det är och kommer fortsätta vara så.



Jag känner mig helt okej och jag tror att jag snart är tillbaka i livet så som jag ska.
Jag ger mig själv lite mer tid för jag tror verkligen att jag behöver det men sen är det dags att göra ett ryck och få klart vårt arbete.


Den där duschen har jag fortfarande inte hoppat in i så det börjar bli dags nu.


/A