The show must go on
Den senaste månadens grubblerier har fått mig att omvärdera mycket i mitt liv men det är också en hel del som jag inte kan värdera. Vissa saker har jag en hatkärlek till och vissa dagar är det värt allt medans andra dagar ingenting. Hur vet jag då om det beslutet har varit rätt? I alla fall har jag beslutat mig för att låta det vara, det finns andra planer som kommer att gå före och jag tror att det är det bästa beslutet jag tagit. Jag är helt säker på att livet har fantastisa planer för mig i framtiden så det gäller bara att hålla ut tills dess.
Texten ovan har legat som ett utkast här i bloggen länge. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Världens rasar samman för mig ibland och det är otroligt svårt att hålla sig på fötter. Jag har världens bästa vid min sida och jag är mer säker än någonsin på att jag valt den allra bästa till att bli min man.
Där jag stod när jag skrev inlägget har jag omvärderat igen, igen och igen. Jag vet inte, å ena sidan står jag där än och å andra sidan nån helt annan stans. Märkligt.
Det här bröllopet har varit en fantastisk resa och nu är det bara en vecka kvar tills vi står där och lovar varandra evigheten tillsammans.
Samtidigt som det har varit fantastiskt har det också visat tydligt vart vissa personer står i mitt liv. Så grymt besviken som jag blivit har jag aldrig trott att jag kunde bli. Vad tog allt prat om att ge och ta vägen? När beslutades det att jag är stöttepelaren i allt och aldrig den som behöver en axel? Besviken är bara förnamnet men samtidigt orkar jag faktiskt inte bry mig. Det här är något jag aldrig komma att glömma, kanske kommer jag att förlåta men aldrig glömma. Det finns faktiskt inga ursäkter för detta.
Jag sitter här, som i en repris från förra året, men en ryggvärk utav bara helvete. Jag är sjukskriven ett par dagar och sedan får vi se. Kanske sjukskriver jag mig fram till bröllopet för sedan väntar en veckas semester i Barcelona. Jag längtar mer än jag någonsin längtat. Bara få komma bort med mitt hjärta och njuta av att faktiskt vara man och hustru. Det är så galet så jag kan knappt tro det. Jag - fru?! Vi kommer att dela mitt efternamn, bara det faktum att han väljer bort sitt får mig att inse att han skulle gå barfota jorden runt för mig.
Det är verkligen så jäkla mycket just nu. Inte nog med att största dagen i mitt liv närmar sig med alldeles för snabba steg, jag har två otroligt stora andra grejer som pågår i mitt liv just nu. Jag höll på att faktiskt bryta ihop helt igår. Jag orkar helt enkelt inte mer, jag vet helt ärligt varken in eller ut längre. Jag behöver hjälp men vet inte vartifrån eller hur. Känner mig så jäkla hjälplös. Igår ville jag bara ställa mig och skrika på hjälp. Jag har fantastiska arbetskamrater som faktiskt ser mig och som på eget bevåg sprider mitt ord vidare för att jag ska få den hjälp jag faktiskt behöver. Den sista droppen är snart nådd och nu äntligen händer det något.
Två resor är på gång och båda kommer bli ett helvete att gå igenom, men jag är övertygad om att jag vinner den ena resan och jag ger mig tamejfan inte på den andra heller. Förlusten kommer inte vara min hur det än slutar, men det finns ju en utgång jag hoppas mer på än den andra.
Förlåt för att jag är kryptisk, men jag är helt enkelt bara så mentalt och fysisk utmattad att jag bara behövde få ner allt i ord för en liten stund. Det är ju trotsallt därför jag en gång för tio år sedan startade min första blogg.
/A
I fix you
When you try your best but you don't succeed
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse
And the tears come streaming down your face
And the tears come streaming down your face
Lång frånvaro härifrån igen, tiden finns inte riktigt längre. Alla tankar går åt bröllop och jobb. Jag har den största ångesten jag kämpat mot någonsin, en ångest som gett fysiska intryck som ett ständigt bultande huvud, ett skenande hjärta och forsande näsblod. Det är helt enkelt väldigt mycket just nu. Den största ångesten kan jag inte tala om vad den beror på, men jag kan väl säga att det är ett riktigt jäkla stort beslut jag kanske måste ta snart och jag vill ju såklart följa hjärtat och hjärtat vet vad det vill men hjärnan och mig som person säger något annat. Jag lovade mig själv inför det här året att börja lyssna på vad Anna vill och det är nog egentligen också det enda rätta. Jag vill spola framåt tiden en vecka. Då kanske jag har vikt av min livsväg åt ett annat håll.
Tänk...vad många vägskäl man möter här i livet. Jag vet att jag aldrig kommer ångra ett beslut, jag kommer snarare ångra om jag missat chansen. Jag kan aldrig några något jag gjort, bara lära mig utav det. Däremot, om jag inte gör det, kommer jag undra varje dag hur livet skulle se ut om jag hade gjort det.
Annars då?
Vi tog oss en avstickare till Stockholm förra veckan för en The Killers konsert och den var magisk! Skönt avbrott för mig och M också. Hann med att prova och bestämma smoking till herren, så nu är den beställd. Pirrigt.
Klänningsvalet tror jag faktikst är gjort, även om jag hittat andra kandidater, men jag måste nog helt enkelt bara bestämma mig och beställa. Ju mer jag kommer titta runt - desto fler varianter kommer jag att hitta.
Tjae...mycket mer har jag inte att medge just nu. Det är helt enkelt som vanligt, alldeles för mycket som snurrar i lilla huvudet på Anna.
/A
Brudklänningar
Det börjar verkligen bli dags att bestämma sig nu. Egentligen är jag inne på att jag vill ha med ärm, då slipper jag noja mig över alla acneärr jag har på armarna. Samtidigt som de allra flesta fina klänningar är utan ärm. Det är verkligen inget lätt beslut och det skiljer från dag till dag vilken modell jag vill ha. Måste ta en dag snart att prova lite på riktigt och se vilken modell som känns bäst då.
/A
.
Jag är inne i en sån där sårbar och känslomässig tid igen. Det kan bero på att jag i veckan nu varit riktigt sjuk plus att jag under de tre dagar som jag var hemma från jobbet var helt ensam eftersom M var borta i jobbet. Att knappt ens orka ta sig ur soffan och vara ensam är inte något jag önskar någon faktiskt. Har känt mig fruktansvärt ensam, kanske är det därför jag idag känner ångesten och tårarna krypa på. M åker imorgon igen och den här gången är han borta fem dagar. Jag är helt enkelt inte hel utan honom här hemma, jag känner mig så ensam och bortkommen.
Jag är på riktig väldigt less på det mesta för tillfället. Det ska bli galet fantastiskt att få åka och bo hos Lena en natt i veckan. Jag saknar henne! Dessutom att äntligen få prata med någon, få kramas och bara vara tillsammans med någon som känner en utan och innan. Det ska bli härligt att äntligen få prata med någon annan än M om alla bröllopstankar. Det känns som att vi står still och trampar.
Ibland vill jag skjuta på bröllopet ett år till, att ta det nästa sommar istället. Många saker skulle underlätta och vi skulle även få mer tid att spara vilket i slutändan ger oss andra alternativ. Men rädslan är för stor, rädslan att vissa inte kommer kunna vara med och uppleva den här dagen med oss. Rädslan att vi inte har all tid i världens tillsammans. Jag kommer inte kunna få ha mormor och morfar där eftersom de inte finns kvar hos oss, det skulle göra fruktansvärt ont i hjärtat att någon annan också skulle missa det. Vi har ju tyvärr vissa odds mot oss, trots stenhårda kamper och vilestyrkor större än något annat. Men vi vet inte vad universum har planerat, vi vet inte när vi blir besegrade eller vad som redan är förutbestämt.
Jag har så mycket i huvudet just nu att jag faktiskt inte vet vart jag ska ta vägen med allt. Det är bara ett enda stort virrvarr. Jag mäktar inte med jobb, liv och alla beslut och alternativ. Kanske är det här för mycket för mig just nu.
/A
Ett steg i rätt riktning ?
Det här med att ha en blogg är egentligen rätt fantastiskt - jag har bloggat väldigt länge även om jag inte är så flitig nu för tiden. I alla fall, att ta sig tid och gå tillbaka och läsa är som att åka tillbaka i tiden. Alla känslor och tankar som man glömt bort men som ändå är så bekanta. Idag slog det mig att jag hade en fruktansvärd längtan efter Värmland när vi bodde i Borås, vilket jag faktiskt idag inte minns. Konstigt eftersom mitt första år här i Karlstad var riktigt jobbigt med tanke på hur mycket jag saknade Borås och livet där.
Men, jag har lagt ihop ett och ett nu. Det var Elin och Lena jag saknade mest, och när vi flyttade hem - flyttade de ner. En rätt enkel ekvation egentligen, mina närmsta vänner som jag längtat efter att få komma nära igen. Just nu känns det som att avståndet är flera varv runt jorden. Jag känner mig väldigt ensam emellanåt, fast jag känner mig rätt lycklig ändå. Jag har mycket att se fram emot i livet, med eller utan en del personer.
Idag tog jag ett steg som verkligen har tagit mig emot eller rättara sagt skrämt mig, men tack vare peppande ord och råd från två personer så kändes det som ett rätt beslut. Jag är såå tacksam för de som verkligen tar sig tid att lyssna, tar sig tid att fråga hur jag mår. Att det dessutom kommer från två oväntade personer gör det hela ännu lite hjärtligare. Tack. Vissa personer får mig att hålla modet uppe - att det faktistk finns genuint äkta och fina människor omkring oss. Ibland har jag tvivlat.
/A
Träning vecka 3
Jag får skämmas lite nu när jag skriver ut förra veckans träning.
Det enda jag hann med - prioriterade var;
Måndag - volleyboll 1,5h
Resten av veckan var fullspäckad med jobb, Marcus födelsedag och födelsedagskalas.
Men, jag hänger inte läpp för det. Viktnedgången rullar på ändå och jag kommer inte ha några problem att nå målet innan bröllopsdagen. Jag kan lika gärna skynda långsamt.
Får se hur den här träningsveckan blir, mycket jobb och jag är morgontrött så det är svårt att hinna med. Fast jag vet ju... det handlar inte om att hinna, det handlar om att prioritera.
/A
Ringar
Alla dessa val alltså - det är inte lätt. Hittade dock en riktigt bra hemsida med ringar, annars är jag rätt petig och har inte hittat någon direkt kandidat i butik. Nu är bara frågan... Favoriten är helt klart den första, men den är väldigt opraktisk i mitt jobb (i mitt fumliga liv med iofs). Tvåan ligger mig också varmt om hjärtat, men vet inte om jag verkligen behöver ha alla stenar diamanter - det går att välja hur man vill.
/A
Fyra
Fyra pass där jag börjat klockan sex börjar ta ut sin rätt även om jag var ledig en dag emellan två. Sov riktigt dåligt inatt och var tvungen att flytta ut på soffan. Ryggjäveln gjorde så ont att jag bara ville skrika eller gråta. Vid fyra snåret kom en förvånad Marcus ut och undrade vart jag var, så då var det bara följa med in och sova ett par timmar.
Idag har jag varit på LUK-möte. Ett härligt avbrott i jobbvardagen faktiskt även om det egentligen var min lediga dag idag och jag nog hade behövt vara hemma och sova.
För er som inte vet - LUK - Lokala Ungdoms Kommiten (hur sjutton det nu stavas, allt ser fel ut!). I alla fall, jag är en del av ungomssatsningen inom Handels. Vi pratade en del om hur året kommer att se ut framöver sen.
Vi smet hem lite tidigare och jag måste erkänna - vad gör man när man är hemma innan 14 en vardag? Jag har ingen aning eftersom det händer så sällan. Jag ser ju knappt dagsljus.
Ska försöka snygga till lite här hemma. På söndag kommer Marcus familj för att fira hans födelsedag (igår). Ska bli trevligt, men jag jobbar både imorgon och söndag så det är väl lika bra att städa idag :)
Jag börjar faktiskt tänka i andra banor nu. Min rygg gör mig en riktigt otjänst och många saker på mitt jobb börjar göra att jag kanske borde omprioritera. Är det verkligen värt det? Jag börjar tvivla på att jag någonsin kommer att bli bra i ryggen igen om jag fortsätter i det här tempot och med detta tunga arbete vi gör på morgonpassen (som jag har många av.) Jag börjar klockan sex 18 dagar av 36 på två månader, det är alltså h ä l f t e n av alla mina jobbpass. Helt sjukt med min trasiga rygg egentligen...
/A
Träning vecka 2
Som en push till mig själv så kommer jag att försöka sammanfatta varje veckas träning, så här kommer min första träningsvecka:
Måndag - Volleyboll 90 minuter
Tisdag - Tabata 45 minuter
Onsdag - Volleyboll 105 minuter
Torsdag - vila
Fredag - vila
Lördag - 40minuter på löpband, 50minuter styrka
Söndag - vila
Den här veckan som kommer nu trappar jag upp med en volleyträning till de torsdagar det passar. Jag har bytt lag till ett bättre men kommer fortfarande att ha en träning med gamla laget för att få lite matchträning också. Ett stort plus är ju att jag får en träning till i veckan men också att jag har en chans till ifall jag missar någon träning p.g.a jobb.
Jag är nöjd med min träningsvecka - borde dock ha fått in ett styrkepass till. Min PT tyckte att målet skulle vara två styrkepass och ett gruppass i veckan. Men fyra träningsdagar av sju är ju mycket bra för att vara mig. Det bästa är att jag älskar det. Äntligen är träningsfreaket Anna på väg tillbaka, jag har saknat henne många år nu.
<3
Nu ser jag ännu mer fram emot det här nya året. Två viktiga och stora händelser <3
Nöjd med veckans träning
Såhär kan det bli när man tränar volleyboll ;)
Idag är det torsdag. Jag har haft en bra träningsvecka men som också innebär den sjukaste träningsvärk jag någonsin haft! Det värker i hela kroppen. En bra sak med det är att ryggvärken glöms bort eftersom varje steg är en pina då mina två vader är som klumpar.
Varför träningsvärk?
Lördagens volleycup.
Måndag - volleyträning
Tisdag - Tabata i 45minuter
Igår, provtränade för div.2 i volleyn (ett mycket bättre lag än vårat och framför allt, de är iallafall i min ålder och inte tio år yngre som i mitt nuvarande lag)
Om allt går enligt planerna är jag dessutom inbokad på ett Bodysculpt pass imorgon. Hoppas att lite av min träningsvärk har försvunnit då iaf.
Jag är nöjd över detta och hoppas verkligen att det håller i sig. Jag älskar ju egentligen att träna men under jobbiga perioder så har jag en tendens att inte vilja gå utanför dörren. Skärpning på den fronten. Jag jobbar stenhårt med mig själv nu, det här året ska verkligen bli mitt bästa någonsing och jag har alla odds på min sida för att det faktiskt kommer att bli så.
Dessutom. Om jag fortsätter med den här takten både med träning och att jag tänker lite mer på vad jag stoppar i mig så kommer jag nå mitt mål snabbare än jag trott ;) Wiie.
/A
Årets första vecka.
Året har väl egentligen inte börjat riktigt som jag ville. Har lidit av ett par sömnlösa nätter, vilket inte är helt roligt när jobbet har dragit igång igen efter ledigheten. Nu tror jag dock att jag börjat hitta rytmen igen, fast istället har jag en ständigt följeslagare (förutom ryggvärken) och det är min nya vän - huvudvärk och trötthet. Jag är i ett ända töcken av huvudvärk och trötthet. Det är dags att ta tag i det nu, jag antar att det beror på det ständiga mörkret ute men jag ska ändå göra det jag kan. Ska se till att ha ungefär samma tider för uppstigning och sänggående. Ska sluta snooza i en evighet och det kommer bli en kamp. Tänker att klockan i alla fall ska stå på åtta även lediga dagar - på så sätt får jag ju även ut mer av dagen.
Lite roligare saker. Vi har bestämt oss för bröllopssvit så den ska bokas imoron :)
Det får bli stadshotellet här i Karlstad, en svit med jacuzzi - wohoow.
Första veckan på året har bara bestått av att återhämta mig och komma in i vardag igen så träningen har verkligen blivit lidande. MEN, imorgon är det skärpning med träning och mat. Jag ska återigen börja räkna mitt kaloriintag och innan den 1/6 ska jag ha gått ned fem kilo, eller i alla fall fördelat om dem till muskler.
Det är verkligen ett mål som inte är svårt att uppnå så - inga ursäkter nu! Det handlar om 0,25kg i veckan liksom, ingenting.
Har bokat in mig på ett coreboll pass imorgon klockan 7.00 som jag tror är väldigt bra för mig och min rygg. Däremot vet jag inte om jag verkligen orkar det för idag har jag en sån sjuk träningsvärk från rympan och neråt att jag knappt kan gå. Varför? Trettonhelgscupen i volleyboll gick av stapeln igår, så fem matcher blev det för oss :) Hur resultatet blev behöver vi inte prata om, men kul var det ;)
/A
Mina mål för 2013
I år är det första gången på många år som jag faktiskt ska lova något inför det nya året. Det här året ska handla om MIG, jag ska ta hand om mig själv och rensa ut sådant som tar bort energi från mig. Jag ska ta hand om min kropp och min hy och bara må sådär gott i mig själv. Göra sådant jag tycker är roligt. Jag måste börja med mig själv, jag har glömt bort att jag faktiskt är det viktigaste i mitt liv. Älskar jag mig själv kan jag älska andra ännu mer. Så, 2013 är Annas år. Sedan är det såklart kärlekens år för mig, för oss. Det kommer bli många prövningar framöver och jag ser det som en utmaning, jag ska släppa kontrollfreaket i mig och låta spontaniteten flöda. Jag är så pepp på nya året, nya mig och allt som ligger framför mina fötter. Jag har många förväntningar på året och för första gången i livet tror jag att de kommer att infrias utan att jag ska bli besviken.
Ta hand om er därute ♥
Ett gott nytt år
Jag har inte varit en flitig bloggare senaste halvåret, jag har mest bloggat när jag mått som sämst. Kanske för att jag faktiskt ser det här som min egna lilla dagbok.
2012 började med en av rött vin nedspilld nyårsklänning men också skålandes på tu man hand under stjärnhimmeln. På något vis satte det en standard för året. Jag hade bestämt mig för att rannsaka och rensa inom mig och jag tycker nog att jag har lyckats. Jag lovade mig själv att jag skulle satsa på löpning - något som jag faktiskt också under senare halvan av håret började uppnå.
Hela året har varit en berg och dalbana, många känslostormar, tårar i mängder och ofattbar smärta.
Jag tror att det mesta faktiskt har sin grund i min ständiga ryggväk. Den är min värsta vän men den är mig trogen, följer mig natt som dag. Det är klart att jag ibland då inte orkar, att det liksom rinner över.
Marcus köpte mig en snowboard och vi tog våran första tur till Sälen tillsammans, och jag gillade det. Tyvärr vet jag inte om det blir någon resa nu p.g.a. ryggen, vi får se.
På musikfronten har det inte varit så mycket, vi såg en fantastiskt spelning med Anna Ternheim här i Karlstad men annars har det varit dåligt med spelningar för oss.
Jag fick ett fast arbete, ett arbete som jag faktiskt har en riktig hatkärlek till ibland. Fast egentligen älskar jag varenda sekund där, kan bara inte sätta fingret på den där magkänslan ibland. Sedan undrar jag också om det verkligen är värt den här ryggsmärtan som inte blir bättre av det tunga arbetet...
Vi köpte våran älskade lägenhet under detta år, men har också lyckats kära ner oss i inte mindre än ett hus på
300kvm. Det lutar åt att vi ändå låter det gå och letar vidare. Magen säger mig att något annat lurar runt hörnet.
Jag avslutade ett halvårs knaprande på Tetralysal p.g.a. min dålig hy och jag tycker nog att den hjälpte. Nu ytterligare ett halvår senare utan kuren så är huden bättre än den brukar (inte helt bra dock). Så jag är nöjd ändå.
April/Maj var jag sjukskriven för första gången för ryggen - i två veckor. I början på Juni kom domen - en skada på två diskar med risk att få diskbråck och eventuellt behöva byta jobb.
Jag har sedan dess kämpat med övningar och löpning och ett tag såg det ljust ut. Dock kom allt tillbaka, nästan värre, i samma takt som höst och vinter. Nu är jag nere på minus igen och min lediga julhelg har varit ett rent helvete smärtmässigt. Mitt 2013 ska gå i hälsans tecken, jag ska satsa på min träning och rehab och bli en hel människa igen.
Jag hade min första betalda semester där vi passade på att resa till Kefalonia - en liten ö i grekland.
Där friade Marcus under en stjärnhimmel så klart att jag tvivlar på att jag någonsin kommer att se en så vacker himmel igen. Här började våran resa med planerande och allt. Kyrkan är bokad och den 1/6-2013 lovar vi varandra evig kärlek. Det känns fortfarande som en dröm.
Vi har firat våran tionde årsdag tillsammans med en helt fantastisk resa till Paris.
Vi har firat våran tionde årsdag tillsammans med en helt fantastisk resa till Paris.
Även om året har varit så känslomässigt jobbigt och jag har tvivlat både på mig själv och de runt om mig så sitter jag nu med ett pirrande i magen. 2013 ska bli det mest fantastiska år vi kommer att uppleva. Jag kan faktiskt redan nu lova det. Jag har grubblat mycket det här året och rensat och rannsakat. Jag vet vad som är viktigt för mig nu och ingen kommer kunna ta det ifrån mig. Jag har den bästa av bästa vid min sida och jag har återupptäckt en vän som verkligen visat att hon finns där när det verkligen gäller (även om jag tyvärr tvivlat på det tidigare.) Vi kommer att fortsätta sökandet efter det perfekta huset, men egentligen spelar det mig ingen roll vart i världen vi än är - så länge Marcus är vid min sida. Jag har tvivlat på oss också men han bevisar varje dag varför jag den där dagen för över tio år sedan fastnade med blicken på honom och inte har kunnat släppa den. Han bevisar för mig varje dag varför vi fortfarande kan sitta här tillsammans och älska varandra mer än någonsin. Vissa personer är helt enkelt för bra för att låta gå . Så mycket kärlek som jag har känt senaste månaderna har jag aldrig känt tidigare i mit liv och jag kan verkligen från botten av mitt hjärta känna lycka. En känsla jag tidigare försökt hålla tillbaka av rädsla att förlora den.
Jag vet att allt inte kommer vara rosenskimrande hela året, men det gör inget. Motgångar finns där för att vi ska ta oss igenom dem ännu starkare. Allt vi gått igenom har bara gjort oss starkare, även om saknaden och kärleken kan göra så himla ont mellan varven.
Äsch... kan ni förstå... jag kommer att bli FRU detta år :)
/A
Tvåsiffrigt
Tio år och jag älskar dig mer än livet självt.
1/6-13 är vi man och fru och jag har älskat dig från första ögonblicket ♥
Vad vore jag utan dina andetag?