AnnaIda

Tog två migräntabletter för en timme sedan med tanke på att jag skulle försöka somna och vakna utan migrän och illamående, men efter natten så inser jag att jag inte kan somna, jag är helt enkelt för pigg.
Tråkigt nog, för jag står inte ut med huvudvärken och sömn är den bästa medicinen (i kombo med tabletterna såklart:) )


Jag är egentligen inte speciellt förvånad över migränen, senaste veckan har tankar och känslor svämmat över i ett enda virrvarr av kaos. Samtidigt som jag varit sjuk och stressar över skolan. Ibland blir allting helt enkelt för mycket.



Jag funderar alldeles för mycket just nu, kanske för mycket för mitt eget bästa.
Men just nu har jag kommit till ett nytt vägskäl i livet.
En sak jag fick höra gjorde fruktansvärt ont i mitt hjärta och jag kan inte riktigt släppa det.

När bör man släppa taget om en kär vän?
Hur länge ska man orka kämpa och försöka när man ändå slutar på ruta ett om och om igen?
Vissa personer växer man helt enkelt ifrån och vissa kanske man egentligen aldrig passade med ens från början.
Men hur vet man det? Hur vet man att det inte bara beror på våra liv och allt annat runtomkring.

När kan man egentligen säga att något inte är värt det längre, speciellt när hjärtat säger att det alltid kommer vara värt det? När tårarna bevisar att personen påverkar en så himla mycket att den är värd att fälla tårar över.

Förnuftet säger helt klart att det är dags att bryta, och det är det som gör mig så himla rädd.
Om jag inte bryter, kommer jag då känna mig såhär resten av mitt liv? Vill jag det? Är personen värd att jag ska må såhär, eller är jag värd någonting annat? Vill jag vara värd någonting annat?

Varför är vissa personer så himla svåra att släppa taget om medans vissa inte är det?


Det enda jag vet just nu är att jag står inför ett svårt beslut och hur jag än kommer att göra så kommer jag må dåligt, för det finns ingen enkel lösning. Antingen mår jag som jag mår nu och fortsätter kämpa för något som kanske kan bli bra eller så kommer det fattas en person i mitt liv som betyder mycket för mig, och båda alternativen är egentligen ganska kassa...

Tänk om man ibland bara kunde vifta med ett trollspö och om allting var som en saga där ingenting ont händer.
Tänk vad enkelt allting var när man var liten, man kunde ena dagen bråka och aldrig mer vilja prata med varann men nästa dag så var man de allra bästaste vännerna igen.

Är inte det vad vänskap och relationer till andra människor egentligen handlar om? Att kunna gå genom livets alla svårigheter hand i hand och ändå fortsätta som vanligt utan bekymmer. Att kunna förlåta ett felsteg eller två.

Överanalyserar vi så kallade vuxna människor andras ord och handlingar alldeles för mycket för vårt eget bästa?
Det känns som att vi hela tiden letar fel i andra utan att inse att felet kanske är i oss själva, eller att man kanske kan blunda för vissa saker istället för att påpeka dem hela tiden?
För vem är egentligen perfekt? Vem är den personen som inte har fel och brister eller som har råkat tagit ett felbeslut någon gång i livet?
Har inte alla rätt till fler chanser, chanser att göra någonting åt det, att förändra sig?

Men är verkligen alla beredda att förändras för någon annans skull, för att få det att fungera?


Frågan är också om jag är beredd att göra det?
Är det värt det?



/A