AnnaIda

 

Ännu ett år når snart sitt slut. Det är bara en dag kvar på detta 2012.

Jag har inte varit en flitig bloggare senaste halvåret, jag har mest bloggat när jag mått som sämst. Kanske för att jag faktiskt ser det här som min egna lilla dagbok.

 

2012 började med en av rött vin nedspilld nyårsklänning men också skålandes på tu man hand under stjärnhimmeln. På något vis satte det en standard för året. Jag hade bestämt mig för att rannsaka och rensa inom mig och jag tycker nog att jag har lyckats. Jag lovade mig själv att jag skulle satsa på löpning - något som jag faktiskt också under senare halvan av håret började uppnå.

 

Hela året har varit en berg och dalbana, många känslostormar, tårar i mängder och ofattbar smärta.

Jag tror att det mesta faktiskt har sin grund i min ständiga ryggväk. Den är min värsta vän men den är mig trogen, följer mig natt som dag. Det är klart att jag ibland då inte orkar, att det liksom rinner över.

 

Marcus köpte mig en snowboard och vi tog våran första tur till Sälen tillsammans, och jag gillade det. Tyvärr vet jag inte om det blir någon resa nu p.g.a. ryggen, vi får se.

 

På musikfronten har det inte varit så mycket, vi såg en fantastiskt spelning med Anna Ternheim här i Karlstad men annars har det varit dåligt med spelningar för oss.

 

Jag fick ett fast arbete, ett arbete som jag faktiskt har en riktig hatkärlek till ibland. Fast egentligen älskar jag varenda sekund där, kan bara inte sätta fingret på den där magkänslan ibland. Sedan undrar jag också om det verkligen är värt den här ryggsmärtan som inte blir bättre av det tunga arbetet...

 

Vi köpte våran älskade lägenhet under detta år, men har också lyckats kära ner oss i inte mindre än ett hus på

300kvm. Det lutar åt att vi ändå låter det gå och letar vidare. Magen säger mig att något annat lurar runt hörnet.

 

Jag avslutade ett halvårs knaprande på Tetralysal p.g.a. min dålig hy och jag tycker nog att den hjälpte. Nu ytterligare ett halvår senare utan kuren så är huden bättre än den brukar (inte helt bra dock). Så jag är nöjd ändå.

 

April/Maj var jag sjukskriven för första gången för ryggen - i två veckor. I början på Juni kom domen - en skada på två diskar med risk att få diskbråck och eventuellt behöva byta jobb.

Jag har sedan dess kämpat med övningar och löpning och ett tag såg det ljust ut. Dock kom allt tillbaka, nästan värre, i samma takt som höst och vinter. Nu är jag nere på minus igen och min lediga julhelg har varit ett rent helvete smärtmässigt. Mitt 2013 ska gå i hälsans tecken, jag ska satsa på min träning och rehab och bli en hel människa igen.

 

Jag hade min första betalda semester där vi passade på att resa till Kefalonia - en liten ö i grekland.

Där friade Marcus under en stjärnhimmel så klart att jag tvivlar på att jag någonsin kommer att se en så vacker himmel igen. Här började våran resa med planerande och allt. Kyrkan är bokad och den 1/6-2013 lovar vi varandra evig kärlek. Det känns fortfarande som en dröm.

Vi har firat våran tionde årsdag tillsammans med en helt fantastisk resa till Paris.

 

 

Även om året har varit så känslomässigt jobbigt och jag har tvivlat både på mig själv och de runt om mig så sitter jag nu med ett pirrande i magen. 2013 ska bli det mest fantastiska år vi kommer att uppleva. Jag kan faktiskt redan nu lova det. Jag har grubblat mycket det här året och rensat och rannsakat. Jag vet vad som är viktigt för mig nu och ingen kommer kunna ta det ifrån mig. Jag har den bästa av bästa vid min sida och jag har återupptäckt en vän som verkligen visat att hon finns där när det verkligen gäller (även om jag tyvärr tvivlat på det tidigare.) Vi kommer att fortsätta sökandet efter det perfekta huset, men egentligen spelar det mig ingen roll vart i världen vi än är - så länge Marcus är vid min sida. Jag har tvivlat på oss också men han bevisar varje dag varför jag den där dagen för över tio år sedan fastnade med blicken på honom och inte har kunnat släppa den. Han bevisar för mig varje dag varför vi fortfarande kan sitta här tillsammans och älska varandra mer än någonsin. Vissa personer är helt enkelt för bra för att låta gå . Så mycket kärlek som jag har känt senaste månaderna har jag aldrig känt tidigare i mit liv och jag kan verkligen från botten av mitt hjärta känna lycka. En känsla jag tidigare försökt hålla tillbaka av rädsla att förlora den.

 

Jag vet att allt inte kommer vara rosenskimrande hela året, men det gör inget. Motgångar finns där för att vi ska ta oss igenom dem ännu starkare. Allt vi gått igenom har bara gjort oss starkare, även om saknaden och kärleken kan göra så himla ont mellan varven.

 

Äsch... kan ni förstå... jag kommer att bli FRU detta år :)

 

/A