Jag är rädd för allt - beredd på allt
Ibland stannar jag upp, tar ett kliv tillbaka och inser att jag står kvar och trampar med ena foten beredd att ta nästa kliv. Jag tar det aldrig, istället står jag kvar. Jag vet inte vad det är jag så frenetiskt håller kvar mig men jag vet att det äter upp mig. Jag ska inte ångra mina val, man ska aldrig ångra något man gjort men jag har en ångest jag inte blir av med. Jag har en känsla som återkommer, gång på gång på gång. Den kommer som ett slag i magen, när jag som minst är beredd. Jag går från hundra till noll på mindre än en sekund och jag hatar det. Ögonen svider och magen gör ont, hjärtat har börjat slå orytmiskt igen och jag vet inte hur länge jag orkar bära upp mig. Det är fel att säga att livet är orättvist mot mig, för det är det egentligen inte, men ibland känns det som att livet spottar mig i ansiktet. Jag har alltid trott på Karma men jag vetetusan, om det stämde borde jag gjort något riktigt hemskt i mitt liv för att förtjäna alla bakslag. Jag trodde att gör man gott får man gott tillbaka, att om jag lyssnar blir jag också lyssnad på - jag hade fel.
Jag vet egentligen inte vad som är värst. Att alltid känna mig upp som en sol och platt som en pannkaka eller att ständigt gå runt i ett dis av känslor. Jag har aldrig trott att jag var en känslomänniska men jag inser mer och mer att jag är det. Jag känner så himla mycket - hela tiden. Jag känner så mycket att jag inte hinner med att ta itu med ens hälften av känslorna som svämmar över.
/A