.
Jag är inne i en sån där sårbar och känslomässig tid igen. Det kan bero på att jag i veckan nu varit riktigt sjuk plus att jag under de tre dagar som jag var hemma från jobbet var helt ensam eftersom M var borta i jobbet. Att knappt ens orka ta sig ur soffan och vara ensam är inte något jag önskar någon faktiskt. Har känt mig fruktansvärt ensam, kanske är det därför jag idag känner ångesten och tårarna krypa på. M åker imorgon igen och den här gången är han borta fem dagar. Jag är helt enkelt inte hel utan honom här hemma, jag känner mig så ensam och bortkommen.
Jag är på riktig väldigt less på det mesta för tillfället. Det ska bli galet fantastiskt att få åka och bo hos Lena en natt i veckan. Jag saknar henne! Dessutom att äntligen få prata med någon, få kramas och bara vara tillsammans med någon som känner en utan och innan. Det ska bli härligt att äntligen få prata med någon annan än M om alla bröllopstankar. Det känns som att vi står still och trampar.
Ibland vill jag skjuta på bröllopet ett år till, att ta det nästa sommar istället. Många saker skulle underlätta och vi skulle även få mer tid att spara vilket i slutändan ger oss andra alternativ. Men rädslan är för stor, rädslan att vissa inte kommer kunna vara med och uppleva den här dagen med oss. Rädslan att vi inte har all tid i världens tillsammans. Jag kommer inte kunna få ha mormor och morfar där eftersom de inte finns kvar hos oss, det skulle göra fruktansvärt ont i hjärtat att någon annan också skulle missa det. Vi har ju tyvärr vissa odds mot oss, trots stenhårda kamper och vilestyrkor större än något annat. Men vi vet inte vad universum har planerat, vi vet inte när vi blir besegrade eller vad som redan är förutbestämt.
Jag har så mycket i huvudet just nu att jag faktiskt inte vet vart jag ska ta vägen med allt. Det är bara ett enda stort virrvarr. Jag mäktar inte med jobb, liv och alla beslut och alternativ. Kanske är det här för mycket för mig just nu.
/A
Kommentarer
Trackback