AnnaIda

 

 

Igår åkte vi ut till stugan, en tur som vi dragit oss lite för att göra. Olle har byggt allt där med blod, svett, tårar och en himla massa kärlek. Vartenda ting andas honom, varenda liten blomma i rabatten och varenda liten spik i byggnaderna.

 

Det var precis så svårt som jag trodde och vi satt där och grät tillsammans, såg hans skor stå där i förrådet - väntandes på att få fyllas. Alla verktyg så prydligt uppradade på väggarna, var sak på sin plats i alla lådor. Där kan man inte skymta allt kaos som är inom oss, det är nästan så att man ser honom där inne, pysslandes med sitt. 

Det stället kommer aldrig bli sig likt. Det var nästintill hjärtskärande att gå där bland höstlöv som fallit i samma takt som tårarna ner för våra kinder (vi har aldrig varit där så sent på året innan). Att se allt stå där om om ingenting har hänt, att stugan inte är redo för hösten än, att allt bara blivit lämnat precis som det var i somras. Grillen stod framme, alla möbler och vissnade blommor i krukor. Växthuset var tömt, nästa år är det våran uppgift att odla och hålla det vid liv, jag är säker på att Olle skulle bli besviken på oss annars.

 

Jag är övertygad om att Olle är med oss i allt vi gör och mer övertygad vart jag när jag såg en enda stor blommande passionsblomma utanför mitt och Marcus lilla krypin. En enda på hela väggen som blommande för oss - fortfarande.

 

Och om inte det vore nog så fanns där ett endaste äpple på äppelträdet. Vi har skrattat många gånger åt det där trädet. Förra året vart det fullt av äpplen, säkert fyrti stycken av dem, men när Olle och Kerstin kom dit en dag hade älgen ätit alla utom två - han hade sparat ett varsitt åt dem. I år har älgen bara sparat ett. Tydligare tecken än så kan vi inte få, ett endaste rött härligt äpple. Tack för det goda skrattet äpplet gav oss Olle, jag är säker på att du har något med det att göra. 

Jag kan inte riktigt förklara känslan i kroppen. Den där okontrollerbara känslan av tomhet. Det är konstigt, för någonstans på vägen visste vi att det här skulle hända, ändå känns det som att det hände alldeles för fort. Det är så orättvist, Olle var inte på långa vägar färdig med sitt liv. 

 

Men Olle, när jag stod där mitt bland växthus och såg ut över ditt livsverk så bestämde jag mig. Jag vill bli som dig, jag vill leva mitt liv så som du och Kerstin har gjort - ut och resa och njuta av livet.

Jag vill gå i dina fotspår, fylla upp dina skor och aldrig, aldrig någonsin låta växthusen stå tomma. Det lovar jag dig Olle, jag kommer aldrig tillåta att allt ditt slit varit utan verkan. Den där stugan ska fortsätta vara vårat smultronställe och vi ska ta hand om det åt dig - det lovar jag dig. 

 

/A