It isn't over 'til it's over.

 
 
Trots att kroppen och magen strejkar så irrar fjärilar omkring i min mage. Jag längtar efter M som kommer hem ikväll, ändå sågs vi igår morse. Jag ser hoppfullt på framtiden även om det för tillfället känns ganska svart. Hoppet är det sista som överger en och så är det. 
Samtidigt som jag ser fram emot varje dag framöver så är det med en klump i magen jag vaknar varje morgon. Det är så mycket jag inte kan påverka, så mycket som jag bara kan se på utan att ta i. Livet är fruktansvärt ibland men det är tur att det där emellan är sådär fantastiskt så man verkligen känner att det är värt att leva.

När jag tog bilden ovan så stod jag där med tårar bakom ögonlocken samtidigt som jag njöt av solen sista strålar som letade sig över mitt ansikte. Att någon så vackert kan göra så ont. Jag är rädd att det stället aldrig kommer kunna bli vad det en gång har varit för mig, för oss. Fast vi får ta det då, när den dagen är här. Nu drömmer jag mig bara tillbaka. Jag vill ligga där i gräset och fundera över livet, känna gräset mot huden och bara känna mig sådär levande som jag gör där - avskärmad från omvärlden för en liten stund. 
 
/A
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback