Lördag 14e september 2013
Att sitta där i sjukhussalen bredvid dig, igen, att den här gången förstå att du kanske aldrig mer sitter där hemma i din fåtölj, att se att du har förlorat kampen hur stark du än har varit. Hur mycket kärlek och envishet som har omgett oss det senaste året går inte att förklara. Min mage gör ont och i hjärtat stormar det så mycket känslor samtidigt som huvudet snurrar av massvis med tankar. Det är hjärtskärande att höra dig säga att du inte vill det här mer, att din önskan är att gå bort. På ett vis har sorgen redan greppat tag i oss, samtidigt som rädslan är så stark för vad som komma skall. Jag vet att vi klarar det men ändå är jag livädd för hur vi ska orka det här, ytterligare en gång.
Det gör så ont, så fruktansvärt ont.
Kommentarer
Trackback