2015

 
Snart ett år sedan jag senast skrev något här.
Livet kom emellan helt enkelt, och herregud vad mycket som har hänt på ett år.
 
Den där lyckliga sagan jag alltid trott på insåg jag inte existerade i verkligheten. Den där hösten 2013 tog död på allt som var oss, vi gled ifrån varandra sakta till en början och sen exploderade allt.
Vi firade våran första bröllopsdag med en middag på restaurang, det var en trevlig middag men samtidigt den märkligaste saken att fira. Där satt vi, precis nyblivna särbos och skålade för en bröllopsdag som blev allt annat än vad vi trodde. Sen cyklade vi hemåt, åt varsitt håll, till ett varsitt hem. Efter det så hittade vi aldrig tillbaka till varandra och vi spenderade våra semestrar på varsitt håll, för att sedan besluta oss för att ta av ringarna.
 
Kärlekssagan höll inte. Jag vet inte, antagligen kämpade vi inte tillräckligt hårt, och jag medger att jag nog var en stor bidragande faktor. 

När jag sitter här ett år senare och läser vad jag skrivit, så inser jag mer och mer i vilket jäkla djupt svart hål jag var i. Jag minns att jag för ett år sedan stod här hemma i tårar och förtvivlan och sa rakt ut att jag inte orkade mer, att jag bara ville ta klivet ut från balkongen och slippa tackla det vi kallar livet. Det som dödade oss var att även om jag menade det från botten av mitt hjärta så togs jag inte på allvar, jag blev inte sett och inte hörd. Där nånstans insåg jag att vi inte var bra för varandra trotsallt. 
 
Idag är jag förundrad över hur fanken det kunde bli så, jag trodde jag var lycklig, jag trodde vi var lyckliga.
 
Men med snart ett års begrundade i bagaget så ångrar jag inte att vi skiljde oss. Jag kan vara ledsen över att det blev som det blev, han är en bra person, men vi var inte rätt. Han förtjänar bättre och likaså jag.
 
 
Idag mår jag så himla bra, jag är lätt som en fjäder i sinnet och magen pirrar varje dag. Jag mår bra i mig själv, jag gör saker JAG vill utan att behöva anpassa mig för någon annan. Jag lever i nuet och slipper tänka framåt hela tiden. Jag har saknat mig själv, äntligen känner jag mig som den där Anna jag alltid varit innerst inne. Den där Anna som älskar livet och kan njuta av min ensamhet. 
 
Jag har alltid trott på att allting sker av en mening och jag tror fortfarande väldigt hårt på det.
Även om uppbrottet kan ha varit det värsta jag gått igenom i mitt liv, så är det konstigt nog samtidigt det bästa. Man vet ingenting om kärlek när man är sexton, och även om vi höll ihop nästan tolv år av de tuffaste i våra liv så visste vi fortfarande inte var kärlek var.
 
Och vet ni... jag börjar äntligen förstå vad kärlek är nu.
Tänk att det skulle ta nästan tjugonio år innan den insikten kom till mig, men jag är glad för det och jag är glad att jag kan lyssna på mitt hjärta och min magkänsla, för den har visat mig rätt väg att gå.
 
 
Ta hand om er och varandra, allt vi har är väldigt skört och kräver lite ansträngning, men jag lovar - det är det värt.
 
/A

Kommentarer
Anonym säger:

Ser fram emot fler inlägg nu :-) Saknat inläggen!

2015-04-13 | 09:13:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback