AnnaIda

Har pratat med min mamma i en timme över telefonen. Det var skönt att bli lite uppdaterad om allt, begravning och allt runtomkring och sådär.
Skönt att få prata lite om morfar också.
Det känns som att det är viktigt att ha en öppen dialog och inte bara låta bli att prata om honom även om det kan vara jobbigt. Det kan vara skönt att få flina lite åt hans tokiga idéer och bestämda åsikter emellanåt.
Det är trotsallt så vi ska minnas morfar sen.


Datumet för begravningen är nu satt och på sätt och vis vill jag bara att den dagen ska vara här så man kan lägga det bakom sig snabbt, men ändå så vill jag aldrig att dagen ska komma.
Men jag behöver få säga hej då.


Jag känner mig lugn i kroppen nu efter att ha fått prata lite med henne och höra att hon har det okej och så.
Men jag vet samtidigt att hon mår nog sämre än vad hon visar, och det är okej. Jag vet att hon reder sig.
Hon behöver nog också sin egen tid ett tag. Nu har hon knappt vart ifred. Hon har ringt fram och tillbaka till sina syskon och även ringt släktingar och bertättat.
Det är inte bara inte när någon går bort.


Jag börjar mer och mer inse att jag har accepterat allt, men jag vill inte släppa taget om sorgen riktigt än heller. Jag är inte riktigt beredd på det. Så jag håller tillbaka accepterandet ett tag till fast jag egentligen vet att det här var oundvikligt och att det var dags nu.


Usch. Jag vill fortfarande att det här bara ska vara en mardröm och att jag snart kan få vakna upp igen.
Ens morfar ska ju leva för alltid!



Vi har köpt semlor för att fira Marcus anställning.
Det känns på något sätt fel att fira men samtidigt kan jag inte glömma bort Marcus och jag måste låta honom vara lycklig och glad och samtidigt visa att jag också är superglad för hans skull.
Marcus står ut med mycket just nu. Han vet inte riktigt hur han ska bete sig mot mig men han är världens bästa och fixar allt som jag inte orkar. Som att gå och handla till exempel. Han är en klippa och jag är glad att han finns vid min sida.
Han tyckte själv att vi kanske skulle vänta ett tag med firandet men varför det egentligen? Han skrev ju på sina papper idag och det finns ingen anledning till att skjuta upp firandet.
Läget är som det är och kommer fortsätta vara så.



Jag känner mig helt okej och jag tror att jag snart är tillbaka i livet så som jag ska.
Jag ger mig själv lite mer tid för jag tror verkligen att jag behöver det men sen är det dags att göra ett ryck och få klart vårt arbete.


Den där duschen har jag fortfarande inte hoppat in i så det börjar bli dags nu.


/A

Jag fick någon konstig panikångestkänsla av att vara i skolan.
Min andning är nu igen svårare och jobbigare.

Jag kommer att stanna hemma från föreläsningen imorgon eftersom vi då är helklass.
Jag tror inte jag klarar det just nu, jag samlar krafter inför nästa vecka istället.
Imorgon är ändå sista lektionen för veckan.
Sen blir det ändå hemmaplugg med att skriva klart vårt arbete.

Labben gick trotsallt bra ändå, trots att huvudet och tankarna inte riktigt hängde med hela tiden.


En bra sak är att M skrev på papper idag. Han är nu fast anställd och slipper oroa sig för att vara tvungen att gå hem pg.a. den pågående krisen och alla ändrade regler för företag och revisorer.
Grattis till honom. Skönt att få bra besked såhär mitt i allt.


Nu ska jag ta en lång varm dusch, igen. Skölja av allt smink och dra på mig mjukisdressen för att sedan hämta kudden och krypa upp i soffan.


/A

Det är svårt att somna på kvällarna och jag sover oroligt.
Jag ser ut som hej-kom-och-hjälp mig med stora påsar under ögonen och en hud torr som fnöske p.g.a. allt salt i tårarna.

Jag börjar sakteliga få bort den där jobbiga känslan i kroppen. Hjärtat kommer nog fortsätta att göra ont ett bra tag framöver men det får det göra. Så länge kroppen inte gör ont och skakar så funkar det.
Jag ska försöka ta mig ned till skolan och genomföra min labb som jag har idag.
Jag vill inte hamna efter i den och jag tror att det kan vara bra att komma ut lite.


Jag känner mig ändå stark.
Jag har valt själv att jag får vara ledsen och nere ett tag men jag känner ändå att jag har allt under kontroll.

Det som för tillfället känns värst är att jag har morfar i huvudet dygnet runt, han är det enda jag tänker på vare sig jag vill det eller inte. Jag antar att det kommer vara så ett tag och att alla tanknar tillslut kommer se ut på ett annat sätt.
Jag har fortfarande svårt att få ur bilden på hur allt hände och hur vi fick reda på det ur huvudet.


Det är tungt, det tänker jag inte hålla undan.
Men på något vis så måste man gå vidare.
Jag vet innerst inne att det var hans tur nu. Han hade levt sitt liv till fullo.
Men i såna här fall så undrar jag varför inte människor kan leva för evigt.
Jag tror också att man aldrig tror att ens mor- eller farföräldrar ska försvinna, dom ska ju alltid finnas där.

Nu får dom för alltid finnas i mitt hjärta och i mina tankar.
Jag kommer aldrig mer ha en fysisk kontakt med dom, men vad gör det när kärleken varit så stark att man orkar leva vidare på minnet av allt.



Jag mår rätt okej idag. Även om jag ibland känner att jag vill lätta lite på trycket och gråta en stund.
Jag tror att tårarna idag kommer hålla sig undan tills ikväll, det är alltid svårast på kvällen.



Nu måste jag försöka äta lite så att jag orkar med dagen.


/A


Tack till er alla som skriver så fina saker genom bloggen, sms. på msn eller på något annat vis.
Det uppskattas verkligen och känns bra att veta att ni ändå tänker lite extra på mig emellanåt.
Tack.

Jag har nu sett till att fylla på magen lite. Det är otroligt viktigt att jag inte går ner mig och slutar äta.


Det börjar sakteliga släppa i kroppen på mig, andningen känns bättre och kroppen känns inte riktigt lika tung.
Jag börjar vänja mig med tanken på att jag snart måste åka hem till värmland igen för en begravning.
Jag bävar mig för den för jag vet att det kommer bli jobbigt, men ändå skönt att få säga hej då tillsammans med alla dom som älskar honom högt.


Mamma undrade om jag ville följa med och se honom men jag tackade nej.
Jag vet att det skulle se ut som att han sov och att det inte är läskigt, jag har sett döda människor förut i jobbet som vårdbiträde och det är inte läskigt på något sätt alls.
Men att mitt sista minne av morfar ska bli i ett rum där han ligger still på en säng, det vill jag inte.
Jag vill att det sista minnet ska vara när vi sa hej då och kramades sist vi sågs.
Jag har aldrig ångrat att jag inte var och kollade och sa hej då till mormor på det sättet och jag tror aldrig jag kommer ångra att jag inte kommer se morfar.
Som sagt vill jag ha minnet av den där kramen och ingenting annat som sista minne av honom.
Det känns som ett bra beslut.


Det går längre och längre mellan tårarna nu och det känns skönt.
Jag kan nu tänka på honomn utan att få den där panikkänslan och forsande tårar.


Jag har förstått att det är som det är nu men jag är inte riktigt villig att acceptera, inte riktigt än.

---

Min morot inför denna terminen i skolan har varit att om jag klarar alla mina tentor på första försöket så ska jag få tatuera mig. Jag har tänkt mycket på vilken av alla tatueringar jag har i åtanke som ska få börja.
Nu vet jag utan tvekan att min nästa tatuering blir mitt bokmärke som mormor gav mig för många, många år sedan.
Det är två duvor som håller i ett hjärta. Dessa duvor har jag alltid sagt att jag ska tatuera den dagen jag inte har mormor och morfar kvar. Den kommer att symbolisera all min kärlek till dem.
Nu är det bara placeringen på kroppen kvar.
Jag tror att det kommer bli ett bra avslut för mig att göra den tatueringen.
Jag kommer kunna titta på dem och veta att de nu är tillsammans och har det bra och att de vakar över oss här nere.

Den kärlek man har till sin mormor och morfar går inte att beskriva. För mig är dom min barndom och kommer alltid betyda så otroligt mycket för mig.

---

Mina tankar och mina känslor går just nu till min älskade mamma.
Om jag mår såhär, hur mår då inte hon?
Äldsta barnet i en skara på sex barn.
Jag avundas dem inte just nu.
De har en tuff resa framför sig med att rensa lägenheten och allt vad det innebär.
Min morfar har kvar en massa saker som var mormors, han hade inte hjärta att ens göra sig av med hennes kläder efter alla år. Så nu kommer många sår rivas upp hos min mamma och hennes syskon när de också kommer få rensa hennes saker.
Tur är att dom har varandra nu.

---

Vi saknar dig "moffa", otroligt mycket.





/A

Jag är trött, otroligt trött, hela tiden.
Stegen är tunga och andningen är svår.
Ögonen svider och orkar knappt vara öppna.

Det är fruktansvärt svårt och saknaden är stor.


Jag har inte ens orkat äta frukost idag.
Ingenting känns längre viktigt.

Livet får ta en liten paus ett tag.
Jag kommer tillbaka, jag behöver bara få ägna min åt alla tankar som snurrar.


Nu ska jag lägga mig i sängen och sova.
Det är enda gången jag inte tänker eller gråter.


/A

Jag vill börja med att säga att jag skriver detta för min egen skull och att jag kommer skriva allt som kommer ur mitt hjärta direkt.
Ingen behöver läsa, det kommer bli jobbiga meningar och konstiga formuleringar.
Jag är bara så himla ledsen och behöver skriva ur mig varenda litet ord för att själv få rätt på alla snurrande tankar.

---

det har tidvis gått bra
tidvis har skakandet lagt sig
ibland har jag vaknat på morgon
och gjort det jag ska



Jag har svårt att andas, varje andetag är en strid. Jag tror det är någon slags panikångest.
Det gör ont i hela kroppen och jag kan omöjligt sätta ord på mina känslor.


Jag kämpar fortfarande med att hålla tårarna borta.

Jag orkade inte upp till skolan idag. Jag behöver vara ensam ett tag utan någon annan.
Jag behöver gråta i panik och bara skrika ut allt ont utan att någon ser det.
Jag behöver pendla mellan tårfyllda ögon och djupa andetag i min ensamhet.

Det är svårt att inse att jag aldrig mer kommer få krama om honom.
Jag är på något sätt också lättad, lättad att jag slipper oroa mig så mycket.
Han var allt bra skruttig den senaste tiden och sist jag såg honom somnade jag med tårar i ögonen för att jag visste att den här dagen skulle komma snart.


Allt känns så konstigt.
Han hade vartit runt och hälsat på folk i veckan som han sällan hälsar på.
Han hade ringt människor han inte pratat med på länge.
Frågan är om han på något sätt undermedvetet visste att det snart var dags för honom...


Varför hände det just den här helgen då jag var hemma?
Jag är glad att det var så, jag hade aldrig orkat med att mamma ringde och sa det till mig när jag var i Borås.


Jag kan inte sluta tänka på mina morbröder som var de som hittade honom liggandes på golvet.
Jag kan inte få ur den bilden ur mitt huvud just nu.
Stackars, stackars morfar . . .
Han låg med sin hjärtmedicin i handen.
Jag undrar hur snabbt det gick. Om han ens hann tänka tanken att detta var slutet.
Jag undrar om han var rädd.

Läkaren hade sagt att det gick fort och att eftersom han inte hade tagit emot sig i fallet antagligen redan hade lämnat oss innan fallet.

Jag hoppas så innerligt att allt hände snabbt och att han inte hann tänka någonting.
Det kommer jag aldrig någonsin få veta...

Jag kan inte heller sluta tänka på att jag önskar att han hade hunnit gå och lägga sig. Att han bara hade fått somna in i sin säng.
Jag vet att jag absolut inte ska tänka så men det är omöjligt just nu.


Jag vet inte riktigt hur jag ska orka den här veckan.
Just nu går jag med otroligt tunga steg och allt snurrar runt i huvudet.

Jag vet att det med tiden kommer bli enklare. Just nu handlar det om att acceptera och förstå.
Just nu är det jobbiga tanken på allting.


Jag kommer att försöka rycka upp mig, men nu till en början tror jag att det är viktigt att jag låter mig själv gråta och vara ledsen. Det kommer bli mindre och mindre tårar med tiden det vet jag.
Tiden läker inte alla sår, det vet jag eftersom min mormors bortgång för sju och ett halvt år sedan fortfarande gör otroligt ont. Men det går att leva vidare, man måste det, hur ont det än gör och hur svårt det än kommer att bli. Jag måste bara få vara ledsen när jag behöver det.


Jag har nu varken min älskade mormor eller morfar kvar.
Kvar finns alla fina minnen tillsammans med dom och jag är glad att jag ändå fick många år tillsammans med dom.


Usch. . .  det är så jobbigt och det gör så fruktansvärt ont. . .


/A

090207 19.38

Jag vet inte hur jag har stått ut hela dagen.
När beskedet kom och vi precis anlänt till örebro bet jag bara ihop.
I bilen hem sen kunde jag inte längre hålla emot och lät tårarna rinna.
Det är trotsallt morfars tårar och han är värd varenda en. . .


Just nu känns det bara . . . otroligt tomt.
Jag pendlar mellan tårfyllda ögon och något konstigt vakuum där jag inte riktigt vill acceptera.
Jag pendlar mellan tanken på att han var gammal och att hans tid var kommen, och mellan alla tankar på hur det hände och hur hans egna tankar var.


Jag klarar inte av att skriva något mer, just nu bultar både huvud och hjärta och tårarna bränner i ögonen. . .

Allt jag behöver är en stor fet kram och en massa sömn. Jag är så trött, så otroligt trött.
Troligtvis kommer jag inte sova en blund i natt.


M är på väg hem från Branäs, mot min vilja.
Han är bra han. Han vet att jag egentligen behöver ha honom här, och det gör jag.
Jag behöver någon som kan hålla om mig, och hålla hårt i mig innan jag tappar fotfästet helt . . .


Jag vet att jag klarar mig och att jag måste gå vidare, men först måste jag låta alla tårar rinna och låta alla tankar snurra runt för att bli av med dom och göra om dom till de vackraste minnena.


Nu har du äntligen fått träffa mormor, din älskade fru, igen. . . som du har längtat.
Vi saknar dig redan otroligt mycket. . .
Jag hoppas innerligt att allt gick fort och smärtfritt för dig.
Det kommer bli en tuff tid framför oss här, men jag vet att du finns med oss och hjälper oss på traven.
Tack för att du gav mig nästan 23 år tillsammans med dig.




/A

Idag är jag trött. Mycket för att jag var trött hela dagen igår och för att jag inte slutade jobbet förrän halv elva och inte kom i säng förrän vid tolv eller något. Mycket är det också att jag vaknade upp och insåg att det var mulet och trist ute.

Jag älskar hösten, men bara när solen skiner. Inte när det är kallt, regnar eller bara är grått.
Det ska vara precis som den där dagen för fem år sedan, när jag cyklade genom Degerfors på en alldeles för stor cykel och såg de där söta små tanterna som satt på en varsinn rolator och filosoferade i solen. Precis så kallt och precis så värmande ska solen vara. Kanske minns jag den dagen av hela andra skäl än vädret. Kanske minns jag den dagen för att det var den sista gången jag såg D?


Nu slog det mig precis varför jag inte känner mig helt hundra idag och varför vädret får mig sämre.
Nu i dagarna var det sex år sedan du lämnade oss mormor... sex år.
Det är otroligt vad fort tiden går. Samtidigt känns det som en evighet sen.
Det är fem år sedan jag träffade Marcus och med honom har årena bara flugit i väg <3,
men tänker jag på att det bara är ett år plus sen mormor gick bort så känns det som att tiden står stilla.
Jag kan än i dag känna det ögonblicket när hela världen stannade, hur det telefon samtalet gjorde så ont i mig.
Hur en helt vanlig dag förändrades så radikalt på bara en sekund. Hur hela livet förändrades.

Jag tror innerligt att min mormor ser ner på oss från himlen och är lycklig och stolt över oss.
Men jag önskar varje dag att hon hade fått vara med. Fått vara med när jag slutade nian och skulle börja gymnasiet, fått vara med på min student. Se mig kliva ut i det riktiga livet. Träffa Marcus.
Jag tror att det är en av de sakerna som gör mig mest ledsen, att hon aldrig fick träffa Marcus.

Jag förstår inte hur jag har klarat mig i sex år utan dig. Du var mitt allt. Livet är inte detsamma utan dig.
Det bästa jag visste var att få sitta i ditt knä och du höll om mig hårt, fast jag var femton år så var det min värld.
Varför fick jag "bara" ha dig hos mig i femton år? Varför inte i 30?
Jag sa aldrig hur mycket jag älskade/älskar dig, men jag vet att du visste det ändå.
Jag tänker på det varje natt innan jag somnar. Jag tänker på hur mycket jag saknar att ha dig i mitt/vårat liv. Hur innerligt jag önskar att jag bara fick se dig och tala om för dig hur mycket du betyder och har betytt för mig.
Jag älskar dig mormor, för alltid. <3


Jag tror aldrig någonsin att jag kommer sluta fälla tårar när jag tänker på henne.
Även fast jag förstår att hon aldrig mer kommer tillbaka och att jag istället ska ta hand om de som finns kvar här hos mig så gör det lika ont ändå.


Idag är det dans, det ska bli skönt att få skaka ur sig allt och tänka på annat.
Efter att Elin har slutat skolan för dagen så kommer hon och hälsar på =)
Då far vi in till Kga för en liten sväng på stan också. Jag vill ha en halsduk!
Ska se om jag kanske kan hitta mig en snygg jacka också.
Jag trivs så bra i henns sällskap <3


/A