Mulen Måndag
Idag är jag trött. Mycket för att jag var trött hela dagen igår och för att jag inte slutade jobbet förrän halv elva och inte kom i säng förrän vid tolv eller något. Mycket är det också att jag vaknade upp och insåg att det var mulet och trist ute.
Jag älskar hösten, men bara när solen skiner. Inte när det är kallt, regnar eller bara är grått.
Det ska vara precis som den där dagen för fem år sedan, när jag cyklade genom Degerfors på en alldeles för stor cykel och såg de där söta små tanterna som satt på en varsinn rolator och filosoferade i solen. Precis så kallt och precis så värmande ska solen vara. Kanske minns jag den dagen av hela andra skäl än vädret. Kanske minns jag den dagen för att det var den sista gången jag såg D?
Nu slog det mig precis varför jag inte känner mig helt hundra idag och varför vädret får mig sämre.
Nu i dagarna var det sex år sedan du lämnade oss mormor... sex år.
Det är otroligt vad fort tiden går. Samtidigt känns det som en evighet sen.
Det är fem år sedan jag träffade Marcus och med honom har årena bara flugit i väg <3,
men tänker jag på att det bara är ett år plus sen mormor gick bort så känns det som att tiden står stilla.
Jag kan än i dag känna det ögonblicket när hela världen stannade, hur det telefon samtalet gjorde så ont i mig.
Hur en helt vanlig dag förändrades så radikalt på bara en sekund. Hur hela livet förändrades.
Jag tror innerligt att min mormor ser ner på oss från himlen och är lycklig och stolt över oss.
Men jag önskar varje dag att hon hade fått vara med. Fått vara med när jag slutade nian och skulle börja gymnasiet, fått vara med på min student. Se mig kliva ut i det riktiga livet. Träffa Marcus.
Jag tror att det är en av de sakerna som gör mig mest ledsen, att hon aldrig fick träffa Marcus.
Jag förstår inte hur jag har klarat mig i sex år utan dig. Du var mitt allt. Livet är inte detsamma utan dig.
Det bästa jag visste var att få sitta i ditt knä och du höll om mig hårt, fast jag var femton år så var det min värld.
Varför fick jag "bara" ha dig hos mig i femton år? Varför inte i 30?
Jag sa aldrig hur mycket jag älskade/älskar dig, men jag vet att du visste det ändå.
Jag tänker på det varje natt innan jag somnar. Jag tänker på hur mycket jag saknar att ha dig i mitt/vårat liv. Hur innerligt jag önskar att jag bara fick se dig och tala om för dig hur mycket du betyder och har betytt för mig.
Jag älskar dig mormor, för alltid. <3
Jag tror aldrig någonsin att jag kommer sluta fälla tårar när jag tänker på henne.
Även fast jag förstår att hon aldrig mer kommer tillbaka och att jag istället ska ta hand om de som finns kvar här hos mig så gör det lika ont ändå.
Idag är det dans, det ska bli skönt att få skaka ur sig allt och tänka på annat.
Efter att Elin har slutat skolan för dagen så kommer hon och hälsar på =)
Då far vi in till Kga för en liten sväng på stan också. Jag vill ha en halsduk!
Ska se om jag kanske kan hitta mig en snygg jacka också.
Jag trivs så bra i henns sällskap <3
/A
Jag älskar hösten, men bara när solen skiner. Inte när det är kallt, regnar eller bara är grått.
Det ska vara precis som den där dagen för fem år sedan, när jag cyklade genom Degerfors på en alldeles för stor cykel och såg de där söta små tanterna som satt på en varsinn rolator och filosoferade i solen. Precis så kallt och precis så värmande ska solen vara. Kanske minns jag den dagen av hela andra skäl än vädret. Kanske minns jag den dagen för att det var den sista gången jag såg D?
Nu slog det mig precis varför jag inte känner mig helt hundra idag och varför vädret får mig sämre.
Nu i dagarna var det sex år sedan du lämnade oss mormor... sex år.
Det är otroligt vad fort tiden går. Samtidigt känns det som en evighet sen.
Det är fem år sedan jag träffade Marcus och med honom har årena bara flugit i väg <3,
men tänker jag på att det bara är ett år plus sen mormor gick bort så känns det som att tiden står stilla.
Jag kan än i dag känna det ögonblicket när hela världen stannade, hur det telefon samtalet gjorde så ont i mig.
Hur en helt vanlig dag förändrades så radikalt på bara en sekund. Hur hela livet förändrades.
Jag tror innerligt att min mormor ser ner på oss från himlen och är lycklig och stolt över oss.
Men jag önskar varje dag att hon hade fått vara med. Fått vara med när jag slutade nian och skulle börja gymnasiet, fått vara med på min student. Se mig kliva ut i det riktiga livet. Träffa Marcus.
Jag tror att det är en av de sakerna som gör mig mest ledsen, att hon aldrig fick träffa Marcus.
Jag förstår inte hur jag har klarat mig i sex år utan dig. Du var mitt allt. Livet är inte detsamma utan dig.
Det bästa jag visste var att få sitta i ditt knä och du höll om mig hårt, fast jag var femton år så var det min värld.
Varför fick jag "bara" ha dig hos mig i femton år? Varför inte i 30?
Jag sa aldrig hur mycket jag älskade/älskar dig, men jag vet att du visste det ändå.
Jag tänker på det varje natt innan jag somnar. Jag tänker på hur mycket jag saknar att ha dig i mitt/vårat liv. Hur innerligt jag önskar att jag bara fick se dig och tala om för dig hur mycket du betyder och har betytt för mig.
Jag älskar dig mormor, för alltid. <3
Jag tror aldrig någonsin att jag kommer sluta fälla tårar när jag tänker på henne.
Även fast jag förstår att hon aldrig mer kommer tillbaka och att jag istället ska ta hand om de som finns kvar här hos mig så gör det lika ont ändå.
Idag är det dans, det ska bli skönt att få skaka ur sig allt och tänka på annat.
Efter att Elin har slutat skolan för dagen så kommer hon och hälsar på =)
Då far vi in till Kga för en liten sväng på stan också. Jag vill ha en halsduk!
Ska se om jag kanske kan hitta mig en snygg jacka också.
Jag trivs så bra i henns sällskap <3
/A
Kommentarer
Trackback