Du finns i varje andetag
Att något så vackert kan göra så ont.
Igår åkte vi ut till stugan, en tur som vi dragit oss lite för att göra. Olle har byggt allt där med blod, svett, tårar och en himla massa kärlek. Vartenda ting andas honom, varenda liten blomma i rabatten och varenda liten spik i byggnaderna.
Det var precis så svårt som jag trodde och vi satt där och grät tillsammans, såg hans skor stå där i förrådet - väntandes på att få fyllas. Alla verktyg så prydligt uppradade på väggarna, var sak på sin plats i alla lådor. Där kan man inte skymta allt kaos som är inom oss, det är nästan så att man ser honom där inne, pysslandes med sitt.
Det stället kommer aldrig bli sig likt. Det var nästintill hjärtskärande att gå där bland höstlöv som fallit i samma takt som tårarna ner för våra kinder (vi har aldrig varit där så sent på året innan). Att se allt stå där om om ingenting har hänt, att stugan inte är redo för hösten än, att allt bara blivit lämnat precis som det var i somras. Grillen stod framme, alla möbler och vissnade blommor i krukor. Växthuset var tömt, nästa år är det våran uppgift att odla och hålla det vid liv, jag är säker på att Olle skulle bli besviken på oss annars.
Jag är övertygad om att Olle är med oss i allt vi gör och mer övertygad vart jag när jag såg en enda stor blommande passionsblomma utanför mitt och Marcus lilla krypin. En enda på hela väggen som blommande för oss - fortfarande.
Och om inte det vore nog så fanns där ett endaste äpple på äppelträdet. Vi har skrattat många gånger åt det där trädet. Förra året vart det fullt av äpplen, säkert fyrti stycken av dem, men när Olle och Kerstin kom dit en dag hade älgen ätit alla utom två - han hade sparat ett varsitt åt dem. I år har älgen bara sparat ett. Tydligare tecken än så kan vi inte få, ett endaste rött härligt äpple. Tack för det goda skrattet äpplet gav oss Olle, jag är säker på att du har något med det att göra.
Jag kan inte riktigt förklara känslan i kroppen. Den där okontrollerbara känslan av tomhet. Det är konstigt, för någonstans på vägen visste vi att det här skulle hända, ändå känns det som att det hände alldeles för fort. Det är så orättvist, Olle var inte på långa vägar färdig med sitt liv.
Jag kan inte riktigt förklara känslan i kroppen. Den där okontrollerbara känslan av tomhet. Det är konstigt, för någonstans på vägen visste vi att det här skulle hända, ändå känns det som att det hände alldeles för fort. Det är så orättvist, Olle var inte på långa vägar färdig med sitt liv.
Men Olle, när jag stod där mitt bland växthus och såg ut över ditt livsverk så bestämde jag mig. Jag vill bli som dig, jag vill leva mitt liv så som du och Kerstin har gjort - ut och resa och njuta av livet.
Jag vill gå i dina fotspår, fylla upp dina skor och aldrig, aldrig någonsin låta växthusen stå tomma. Det lovar jag dig Olle, jag kommer aldrig tillåta att allt ditt slit varit utan verkan. Den där stugan ska fortsätta vara vårat smultronställe och vi ska ta hand om det åt dig - det lovar jag dig.
/A
2013-09-23
Det känns fel att livet klampar fram precis som det brukade innan. Det känns fel i både bröstet och magen att kunna skratta. Döden är en del av livet, så är det, ändå känns döden så anonym ibland. Den smyger sig på och rycker med de vi älskar och lämnar inga spår. Den som lämnat spår är Olle, i hjärtat och i själen. Tårarna finns där bakom hela tiden, en vecka har gått sedan jag såg Olle sista gången. Jag ramlar tillbaka dit gång på gång och kroppen förnimmer hur ont jag hade då, hur tårarna inte ville sluta rinna.
Jag förstår inte hur vi orkar gång på gång. Allt jag vet är att vi människor är fantastiska på alla sätt och vis. Att man kan orka leva på med så många sår och hål i hjärtat. Att vi ändå kan tillåta oss att fortsätta få vara lyckliga.
Kärleken mellan mig och M växer sig bara starkare, det är helt galet, men det känns som att en del av Olles kärlek överförts på oss. Det är upp till oss nu att fortsätta den lyckliga sagan. M gör mig stolt, han har hanterat allt det här på ett bra sätt. Jag tror ändå att vi kommer få möta nederlaget ett par gånger till innan vi kan gå vidare, och det får vara så. Vi får fortsätta gråta, han är värd varenda liten tår som rullar ner för våra kinder.
/A
Lights will guide you home
Idag förlorade du kampen - idag somnade du in. Hålet i hjärtat du lämnar efter dig kommer för alltid att göra sig påmint. Avtrycket i mitt liv du gjort är jag dig evigt tacksam för.
Jag hatar cancern för allt den gjort mot dig mot din vilja - mot våran. Jag hatar att den var starkare än dig, den starkaste person jag känt. Jag hatar maktlösheten den gav oss och mest hatar jag den för att den tog dig ifrån oss.
Jag kommer att sakna allt med dig och jag kommer framför allt sakna ditt skratt. Ett skratt som kan lugna de vildaste hav och glimten i ögat som var bara din. Tack för lugnet du skänkt mig och fristaden du gav när livet var för jobbigt.
Sov så gott älskade, älskade Olle.
Tills dess att vi ses igen ska jag ta hand om Marcus åt dig, fortsätta göra dig stolt och dela alla hemligheter med dig. Du finns med oss - med mig - i allt vi gör.
Kärlek och saknad
2013-09-18
Lördag 14e september 2013
Att sitta där i sjukhussalen bredvid dig, igen, att den här gången förstå att du kanske aldrig mer sitter där hemma i din fåtölj, att se att du har förlorat kampen hur stark du än har varit. Hur mycket kärlek och envishet som har omgett oss det senaste året går inte att förklara. Min mage gör ont och i hjärtat stormar det så mycket känslor samtidigt som huvudet snurrar av massvis med tankar. Det är hjärtskärande att höra dig säga att du inte vill det här mer, att din önskan är att gå bort. På ett vis har sorgen redan greppat tag i oss, samtidigt som rädslan är så stark för vad som komma skall. Jag vet att vi klarar det men ändå är jag livädd för hur vi ska orka det här, ytterligare en gång.
Det gör så ont, så fruktansvärt ont.
I'm stronger than yesterday
Trots magkatarren som bor i mig kropp och världens huvudvärk efter jobbiga dagar och möten på jobbet så älskar jag det faktum att jag där emellan känner alla fjärilar bubbla omkring i magen. Jag tror aldrig jag varit så här lycklig tidigare i livet. Vilket egentligen känns helt knäppt för psykiskt mår jag riktigt dåligt för tillfället. På något vis känns det vackert att mitt i allt faktiskt känna genuin lycka, att jag har så fantastiska människor som omger mig att inte all min energi sugs ur mig utan faktiskt fylls på emellanåt.
Jag sitter för fullt och försöker få ihop våran semester, den kommer inte ta oss till USA den här gången, det blev helt enkelt för övermäktigt för oss båda. Istället blir det två veckors avkoppling i Thailand där vi bara få vila upp oss, tanka lite solenergi och bara få vara med varandra.
Nu i september ses vi knappt, M är borta på jobb och kurser och även jag ska iväg på kurs. Det känns tråkigt, men det är inget vi kan påverkar och får helt enkelt se till att ta tillvara på tiden vi är lediga tillsammans.
Jag känner att jag skulle behöva en förändring, kanske sker den redan snart. Det får jag se om en vecka.
Jag har så mycket inspiration inom mig som jag inte får utlopp för eftersom energin är så låg allt för ofta. Så nu måste jag rycka upp mig, ta tag i träningen igen som får mig att må såå bra!
Anledningen till att den lagts helt på hyllan är ryggen, fick träningsförbud av min andra sjukgymnast, men nu känner jag att det går utför med ryggen igen och nu måste jag nog börja bygga upp mig igen. Ska se om jag kan boka in ett nytt möte för att se vad jag kan och inte kan göra. Jag saknar träningen väldigt mycket, men bara promenader för mig att få riktigt ont så jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja nysta.
Anledningen till att den lagts helt på hyllan är ryggen, fick träningsförbud av min andra sjukgymnast, men nu känner jag att det går utför med ryggen igen och nu måste jag nog börja bygga upp mig igen. Ska se om jag kan boka in ett nytt möte för att se vad jag kan och inte kan göra. Jag saknar träningen väldigt mycket, men bara promenader för mig att få riktigt ont så jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja nysta.
/A
It isn't over 'til it's over.
Trots att kroppen och magen strejkar så irrar fjärilar omkring i min mage. Jag längtar efter M som kommer hem ikväll, ändå sågs vi igår morse. Jag ser hoppfullt på framtiden även om det för tillfället känns ganska svart. Hoppet är det sista som överger en och så är det.
Samtidigt som jag ser fram emot varje dag framöver så är det med en klump i magen jag vaknar varje morgon. Det är så mycket jag inte kan påverka, så mycket som jag bara kan se på utan att ta i. Livet är fruktansvärt ibland men det är tur att det där emellan är sådär fantastiskt så man verkligen känner att det är värt att leva.
När jag tog bilden ovan så stod jag där med tårar bakom ögonlocken samtidigt som jag njöt av solen sista strålar som letade sig över mitt ansikte. Att någon så vackert kan göra så ont. Jag är rädd att det stället aldrig kommer kunna bli vad det en gång har varit för mig, för oss. Fast vi får ta det då, när den dagen är här. Nu drömmer jag mig bara tillbaka. Jag vill ligga där i gräset och fundera över livet, känna gräset mot huden och bara känna mig sådär levande som jag gör där - avskärmad från omvärlden för en liten stund.
Samtidigt som jag ser fram emot varje dag framöver så är det med en klump i magen jag vaknar varje morgon. Det är så mycket jag inte kan påverka, så mycket som jag bara kan se på utan att ta i. Livet är fruktansvärt ibland men det är tur att det där emellan är sådär fantastiskt så man verkligen känner att det är värt att leva.
När jag tog bilden ovan så stod jag där med tårar bakom ögonlocken samtidigt som jag njöt av solen sista strålar som letade sig över mitt ansikte. Att någon så vackert kan göra så ont. Jag är rädd att det stället aldrig kommer kunna bli vad det en gång har varit för mig, för oss. Fast vi får ta det då, när den dagen är här. Nu drömmer jag mig bara tillbaka. Jag vill ligga där i gräset och fundera över livet, känna gräset mot huden och bara känna mig sådär levande som jag gör där - avskärmad från omvärlden för en liten stund.
/A
Ingen ska se mig gå ner mig, jag kommer tillbaka
Det är nåt visst med hösten. Jag har alltid trott att jag är en typisk vårmänniska men varje år förvånas jag över den där pirrande känslan i magen som uppstår en dag som denna. Att öppna upp balkongen, frisk luft som strömmar in och som blandas med solens fortfarande värmande strålar, småfrusen smyger jag omkring här hemma i morgonrocken med en kaffekopp och bara njuter med iskalla fötter.
Jag skulle ljuga om jag sa att allt är sådär rosenskimrande som jag önskade att livet var. Samtidigt njuter jag av de dagar som är sådär helt igenom fantastiska. Igår var en sådan dag, som först började med en kickoff på jobbet som snurrade igång hjärnkontoret lite. Sedan mötte jag upp min bästa vän för en lunch och efterföljande fika hos hennes mor där vi kikade igenom deras bilder från bröllopet.
Jag skulle ljuga om jag sa att allt är sådär rosenskimrande som jag önskade att livet var. Samtidigt njuter jag av de dagar som är sådär helt igenom fantastiska. Igår var en sådan dag, som först började med en kickoff på jobbet som snurrade igång hjärnkontoret lite. Sedan mötte jag upp min bästa vän för en lunch och efterföljande fika hos hennes mor där vi kikade igenom deras bilder från bröllopet.
På ett vis är det som att vara tolv år igen medans verkligheten säger oss något annat. Tänk att få ha en sådan vänskap, att man egentligen vet allt utan och innan om varandra. Att kunna glädjas för varann och stötta när det är svårt. Att på senare år ens knappt bott i närheten av varandra och ändå känna så stark samhörighet - det är vänskap det. Vissa människor bara sitter fast i hjärtat och kommer alltid att göra det - visst är det fantastiskt?
Tog även en sväng förbi min bror med familj för att fira Emma som fyllde åtta förra veckan. Där fick jag både fika och kvällsmat och fick gosa lite med Leon. Familjetid när den är som bäst.
Idag tänker jag njuta av den här höstdagen, åka iväg och handla lite god plockmat tills min andra halva kommer hem (har inte setts sedan i onsdags morse). Kanske ska dra fram min gamla trotjänare symaskinen för ett par stygn. Fick lite mersmak häromdagen när jag lagade ett par byxor åt Marcus.
Tjaee, denna dag är mest ett oskrivet blad och bättre än så kan det nog inte bli inför en tidig jobbhelg som väntar.
/A
Min nedräkning börjar nu
September, och jag fattar ett svårt beslut, min nedräkning börjar nu, där allt en gång tog slut
September är månaden jag precis klivit in i med ny hårfärg. Hösten är här och jag älskar vädret, sol och krispig luft.
Jag har haft en otroligt omtumlande tid bakom mig med massa möten på jobbet och tillfälligt har jag valt att byta avdelning. Tänker inte gå in mer på djupet angående det eftersom det inte angår någon annan än de som är iblandade i detta. Tråkigt nog påverkar detta mig otroligt mycket psykiskt och jag har mått fruktansvärt illa i flera veckor och nu är jag hemma med en stressad och ömmande mage,
Något som får mig att se positivt i allt detta är ALLT stöd jag får från alla möjliga håll. Marcus är min klippa även i detta och jag törs påstå att kärleken bara väcker sig starkare för varje dag.
Just nu planerar vi våran bröllopsresa för fullt. New York är spikat men vi har tre veckor att planera så nu vet vi inte riktigt hur vi ska spendera tiden. NY, Bahamas och Miami? Ikväll bör vi i alla fall försöka boka resan så att den verkligen blir av. Det ska bli så HIMLA häftigt att uppleva detta tillsammans och vi behöver resan så otroligt mycket båda två. Få komma iväg, rå om varandra och vara så långt bort från allt här hemma ett tag.
Livet har varit fruktansvärt tufft för oss båda ett tag nu och ibland kan man undra hur mycket man ska orka, men för varje litet nytt nederlag så tar man sig igenom det med. Människan är väl ändå fantastisk?
Jag ska se om jag kan försöka kicka igång den här bloggen lite igen, men jag lovar inget ;)
/A