Himlen är oskyldigt blå
Du finns i varje andetag
Jag kan inte riktigt förklara känslan i kroppen. Den där okontrollerbara känslan av tomhet. Det är konstigt, för någonstans på vägen visste vi att det här skulle hända, ändå känns det som att det hände alldeles för fort. Det är så orättvist, Olle var inte på långa vägar färdig med sitt liv.
2013-09-23
Lights will guide you home
Lördag 14e september 2013
Att känna dofter från en förlorad tid
Det är med dofter precis som med musik - bara den når näsan förflyttas jag många, många år tillbaka i tiden. Sedan mormor och morfar lämnade oss är jag övertygad om att de ibland är med oss och tittar till oss. Idag är jag mer övertygad än någonsin på att jag har min morfar med mig. Jag känner en stark doft som bara är han. Kanske är han med mig för att han vet att jag hatar att vara ensam och att Marcus är borta tills på fredag. Han vill kanske att jag ska känna mig trygg ändå.
Jag låter kanske som någon som håller på att bli tokig men jag vet vad jag vet och vad jag känner. Stark kärlek och saknad gör sig påmind på alla möjliga vis. Kanske är det bara ett väldigt starkt doftminne som helt plötsligt dyker upp och helt ärligt ger jag blanka sjutton i varför jag känner doften - jag bara gör det och det fyller mig med något slags lugn (samtidigt som att jag faktiskt har gåshud). Det kommer aldrig sluta göra ont, det kommer alltid vara en del av mig som fattas - en del jag aldrig kan få tillbaka. Däremot har jag lärt mig så mycket - kärlek tar inte slut bara för att någon inte längre är med oss. Jag känner deras kärlek fortfarande.
Ni saknas mig varje dag - dygnets alla minuter ♥
/A
Why, oh why?
Efter att för tredje året i rad nu fått ett dåligt och tråkigt besked precis innan jul så är det enda jag i framtiden önskar mig att alla ska få vara friska och att vi ska få fira en kärleksfull jul utan sorger och oroligheter i bakhuvudet. Jag vet inte hur många fler sådana besked vi orkar få. Ännu en kamp som ska utkämpas, ännu fler oroliga nätter och dagar, ännu mer kaos, ännu en gång måste vi samla kraft från vårt allra innersta - en kraft vi egentligen inte ens hunnit samla på oss igen sedan vi senast grävde efter den. Varför all denna jävla cancer?!
♥
Kärlek&Saknad
2001.09.25
Tio år av oändlig Kärlek&Saknad ♥
Mitt hjärta har ett tomrum som aldrig kan fyllas.
thousand miles
Nästan fem dagar i värmland, fem dagar av en nästintill outhärdlig smärta och sorg men samtidigt så mycket kärlek på en och samma gång♥ Vi är tillbaka i Borås för att försöka komma ikapp vårt liv lite, det går ju tyvärr inte att pausa det, inte ens när sådant här sker. Det blir tufft att ta igen, men det får helt enkelt gå. För vissa kommer inte livet vara detsamma framöver. Många har ett hål i hjärtat och magen redan nu, som aldrig kommer att kunna fyllas. Du har inte ens lämnat jordelivet än, men är ändå redan så saknad.
Jag har knappt sovit en blund i natt, jag tror inte M har sovit speciellt mycket heller. Vi har en del sömn att ta igen efter helgen, vi är utmattade båda två - både kropplsigt och känslomässigt.
Upp sju för att tvätta kanske inte är det roligaste men å andra sidan är det inte så kul att gå utan underkläder heller. Behovet är akut skulle man kunna säga. När jag ändå är uppe måste jag ta igen det jag har missat med opponeringen, har bara kommit igenom halva arbetet. Innan lunch måsta jag ha gjort andra halvan.
Nu måste jag ta tag i livet igen.
/A
<3
Jag försöker suga åt mig av varenda lite energipartikel jag kan hitta. Jag har sovit otroligt dåligt i natt och vaknade av ett samtal jag allra helst inte ville ha. Senare idag slänger vi oss i bilen upp mot värmland. Det kommer inte bli en lätt helg alls men jag behöver vara den starka. Jag behöver vara den vars axel man får gråta hos, vars armar alltid är öppna. Även om det är en del av livets resa så blir det inte enklare att gå igenom för det. Jag tror att jag är rädd, jag vet vad det innebär att gå igenom en sådan här sak, jag har gjort det två gånger. Det gör ont i mig att veta hur det kommer vara framöver för min M, hur tomt hans hjärta kommer att kännas. Det är nog det värsta. Hur förnuftigt man än ser på livet och döden så värker hjärtat desto mer, det är oundvikligt. Ge mig styrka att bära, det är allt jag begär. ♥
/A
När hjärtat känns tungt
Helgen i Köpenhamn var underbar - mer om det i ett annat inlägg.
Idag har jag inte gjort mycket vettigt, knappt ätit ens. Huvudet och tankarna är långt borta och jag har spenderat min dag under en filt på soffan. Hjärtat och magen värker och jag önskar att det fanns något jag kunde göra. Ibland står man helt maktlös inför livet, det är så det känns nu. Det är förjävligt (rent utsagt) att saker och ting ska ske nu, även om det är helt oundvikligt att det någon gång kommer att ske.
Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva, jag ville nog egentligen bara få ur mig något.
/A
Glädje och lycka
En tung sten har lättat från våra hjärtan och sinnen. Idag kom det mest glädjande beskedet på länge. Tack alla fina vänner för alla böner och tankar som gått till oss, de har stärkt oss och hjälpt oss i kampen - som nu är vunnen! Det är såklart en bit kvar att kämpa med behandlingar under våren och det kan tidvis bli tufft men bara tanken på att operationerna gjorde sitt har lättat oss med flera tusen kilo. Oron över att det ska komma tillbaka finns såklart där emellan glädjeruset, men nu tar vi varje dag som den kommer och njuter av att det gick vägen.
Ikväll firar vi med sushi och vin, för det är helt enkelt inte en vanlig måndag idag.
Det är en nystart för l i v e t ♥
/A
Älskade, älskade morfar
Även om saknaden och sorgen finns där varje dag så är det alltid värst på årsdagarna. Idag är det två år sedan du lämnade oss morfar, jag kan fortfarande känna den där oron i magen jag hade den dagen. Oron att något inte stod rätt till samtidigt som jag innerst inne visste att det jag fasade mest inför hade inträffat. Jag vet inte om det beror på en mänsklig intuition eller om jag redan visste för att du var med mig den dagen och egentligen spelar det heller ingen roll - jag kommer nog alltid minnas det lika starkt.
Du fattas mig, oss, varje dag. Även om tårarna inte faller lika ofta som tidigare så betyder det inte att det är enklare att bära. Sorgen blir en vardag tillslut och jag har lärt mig att leva med den. Jag vet att jag inte kan gräva ned mig, för ingenting kan göras ogjort och jag vet också att du inte vill titta ned på mig från ditt moln där uppe i himlen och se mig ledsen. Jag tror att du vill att jag minns alla våra fina stunder med ett leende. Att istället för att fokusera på vad jag saknar med dig fokusera på all tid vi hade tillsammans. Det är en tid vi aldrig får igen, men det är samtidigt en tid ingen kan ta ifrån oss. Den finns i mitt hjärta för alltid.
Jag fäller en tår då och då för dig, jag gör det inte för att jag måste utan för att jag vill. Ibland är det skönt att släppa lite och låta dem rinna. Jag tycker att det är ganska fint att fälla tårar över någon, på något vis är det en kärleksförklaring. För mig är det en stor kärleksförklaring till dig morfar, ett bevis på den otroliga kärlek jag bär med mig från dig.
Jag var hemma i Degerfors den där dagen för två år sedan, idag är jag det igen.
Idag tänder jag ett ljus hos dig och mormor och saknar er lite extra mycket ♥
Emotional rollercoaster
Tänk vad en dag kan vända, bara sådär rakt upp och ned. Ytterligare ett besked, som ett enda hårt slag i magen. Luften går ur mig, ur oss alla. Tydligen kan jag aldrig sänka garden, det känns som att jag måste vara på min vakt och aldrig lätta på stenarna över bröstet. För så fort lättnadskänslan infinner sig och att det känns som att allt ordnar upp sig och jag börjar se ljusningen ja då kommer den där smällen - hårdare än tidigare.
Vi frågar oss alla varför, det är naturligt, varför händer det just oss. Kanske är det som jag tidigare trott, att svåra saker händer de som har styrkan att klara av det, men är inte det också orättvist? Jag försöker återigen komma tillbaka ur den här karusellen och virrvarret av känslor och tankar, jag försöker att tänka framåt och rakt, inte gräma mig över något jag ändå inte kan göra någonting åt - inte älta. Det är såhär det ser ut nu, jag kan inte annat än gilla läget och fokusera framåt. Vi fixar det igen, det finns inget annat alternativ. För dig är jag stark. ♥
River en vacker dröm
När klockan ringde vid sjusnåret i morse kom jag inte ur sängen, jag mådde riktigt illa. Jag tror att det är allting som jag inte riktigt kunnat ta in som visar sig fysiskt. Inte nog med oron och väntan, igår fick jag reda på att min närmsta barndomsväns mamma somnade in under onsdagen. Det känns så overkligt, jag tror inte hon hann bli femtio ens. Det är orättvist, unga människor ska inte lämna oss så tidigt.
Jag börjar sakta inse att livet verkligen är skört, vi kan inte ta någon för given. Livet är bara någonting vi har fått till låns och ingenting någon av oss får behålla, vissa lite längre än andra dock.
Ska jag vara helt ärlig så känns det som att jag lever i en mardröm just nu, både imorse och igår morse så trodde jag att jag bara drömt allting, det känns så himla overkligt alltihop. Jag kommer att vara stark för M, jag vet att jag klarar det och jag kommer att försöka att inte ta ut någonting i förskott nu, utan vänta in det som väntar. När beskedet kommer, det är då vi får ta ställning. Jag hoppas fortfarande innerligt att det visar sig att det inte är någonting. Det är en otroligt lång väntan och det är något jag är livrädd inför. Men som sagt, vi får ta det när det kommer...
I helgen skulle vi ha firat våran åttonde årsdag tillsammans, M hade bokat bord på Oliven och allt. Men vi bestämde igår att vi inte ska fira den, jag vill inte det. Jag vill inte tvingas försöka ha en bra dag när tankarna är lång härifrån. Så...vi bestämde att vi åker hem över helgen, vi åker till Kristinehamn och spenderar helgen hos Marcus familj, det är där vi behövs som mest just nu. Jag vet att det är det M behöver som mest nu också. Våran dag får vi fira någon annan gång.
/A
. . .
Dagen igår är en av de dagarna som kan läggas till på sämsta-någonsin-listan, kanske inte topp ett men bra nära. Jag undrar hur mycket mer dåliga besked en människa, eller två, kan orka ta?
Jag vet inte, men sedan morfar gick bort för snart två år sedan så har det inte varit mycket som har varit bra. Det är inte okej att inte vilja svara i telefonen när någon ringer hemifrån av rädsla, men såklart man svarar ändå, likaså igår. Det samtalet hade vi helst inte velat ha, timingen är värdelös, inför jul och när det är som mest i skolan. Jag måste vara stark för min andra hälft, men hur ska jag kunna vara stark när jag inte ens orkar bära mig själv? Vi måste orka vara starka för andras skull också.
Det kanske blir så att jag inte läser kvar sista halvåret, eller så kan det hända att jag får bo här ensam under den tiden och M flyttar i för väg hem. Vi väntar på ytterligare ett besked och om det inte är ett bra besked, så är det nog så det kommer att se ut framöver.
Faan! Det känns som att allt har hänt under tiden vi bott i Borås, och vi kommer alltid förknippa Borås med all förtvivlan och längtan efter att få vara där saker och ting händer. Vara ett stöd och kunna stötta varandra på plats.
Jag är inte den som ber om mycket, jag begär i princip aldrig något, men nu ber jag, jag ber om bra besked och jag ber om att få fira en lycklig jul. Jag gissar på att 2011 kommer bli ett riktigt tufft år, så låt slutet på 2010 vara ett lyckligt slut. Jag vet inte om vi orkar någonting annat...
/A
Vid fridens hamn
Idag har ytterligare en person förlorat
den stora kampen mot cancer och somnat in.
Vila i frid
Sven-Göran
1951-2010
jag kunde inte andas tillslut
det kommer nog aldrig sluta göra ont
tårarna kommer nog heller aldrig sluta att falla
♥ ♥ ♥
Visst finns det dagar
Sommarlovet är inlett och regnet verkar vara här för att stanna.
De senaste dagarnas ensamhet har fått mig att tänka, att gå tillbaka lite i huvudet och ta vid där stressen tidigare satte in och stötte bort tankarna.
Ibland saknar jag mormor och morfar så otroligt mycket, och alla känslor är ibland så himla svårt att hålla reda på i huvudet. M sa häromdagen att han önskade att han hade träffat mormor, jag önskar det lika innerligt.
Det är otroligt svårt att gå vidare i livet och känna att man har ett stort hål inom sig, och samtidigt veta att ingen kan fylla det hålet.
Det är nio år sedan i år som mormor lämnade oss och ett och ett halvt år utan morfar. Med tiden lär jag mig att leva med saknaden och den där värken i hjärtat blir lättare att hantera, men så kommer det tidpunkter då allt kommer till ytan igen. Jag kommer nog aldrig komma ifrån de stunderna och samtidigt vet jag inte om jag vill det.
De två människorna betyder mycket i mitt liv och det vore konstigt om det inte fortfarande påverkade mig lika hårt att de inte får följa mig på min resa genom livet. De är värda alla mina tårar, varenda en av dem. . .
Jag får gå rakryggad och stolt över att istället bära mig mig deras egenskaper, mormors envishet och sykunskaper och morfars otroliga tecknartalang, det är inte så lite att vara stolt över minsann. Den här sommaren ska jag också försöka att hedra morfars musikaliska sida genom att visa att jag också delar det intresset.
Ni saknas hos mig, men på något vis så vet jag att ni ändå alltid är med mig i vad jag än gör.
Själar säger aldrig farväl
