En resa snart tio år tillbaka



Oj, här har jag suttit och hittat massa gamla (kill)kompisar på facebook, bra skit.
Har helt omedvetande färdats snart tio år tillbaka till tiden då vi umgicks allihopa, shit vilken rolig tid i mitt liv. (om man räknar bort alla tonårsproblemen såklart)
Helt plötsligt vaknade jag upp igen och här sitter jag i Borås och kan inte hjälpa att jag sitter och flinar för mig själv.

En kille som jag var så dödskär i är numera helt olik sig själv och inte ens snygg, vart tog snyggingen vägen liksom? Han är numera inte blond och brunögd utan har långt svart hår och piercing. (dom bruna ögonen är visserligen kvar)

En annan kompis är numera intresserad av samma kön, inget fel i det, men jag tycker synd om min kompis som faktiskt dejtade honom tidigare ; ) haha. Det är liksom en stor mardröm, att ens ex kommer ut med sin homosexualitet.

En annan av killarna har alltid varit snygg men är nu verkligen vråååålsnygg.


Varför höll vi inte kontakten bättre, tro?
Kanske kan bero på en viss ålderskillnad oss emellan, dom är två år äldre och under gymnasiet och lumpen försvann de flesta längre bort. synd, jag saknar det gänget vi umgicks i på den tiden. Time of my life.


Det är lite knasigt allting i mitt liv när jag tänker efter. Jag har haft så många olika perioder under mitt korta men intensiva liv. Kanske är det inte konstigt att jag nu försöker att vårda dom få men bra vänner jag bestämt mig för att ha kvar i hjärtat istället för att alltid springa runt överallt och aldrig känna sig riktigt hemma. men å andra sidan så finns det många människor jag verkligen ångrar att jag släppte taget om.

Jag skulle kunna ge mycket för den där kvällen innan stranddagarna i sjuan igen.

Jag ångrar att jag inte höll min bästa killkompis hårdare när han inte längre orkade hålla kvar i mig.
Vänskap mellan en kille och en tjej var tydligen alldeles för svårt när den ena fick känslor som inte var besvarade, jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på att jag lät honom bara gå, för att vara snäll. Oerhört oegoistiskt gjort av mig och jag ångrar det varje dag. En vän för livet hade jag annars haft, nu vågar jag knappt ens hälsa om jag skulle råka stöta på honom. Jag har inget nummer, ingen email, ingenting kvar av honom så kontakten är i princip omöjlig att ta upp igen.


Fast, varför sörja det man förlorat när man vunnit så otroligt mycket efter det?

Inlägget blev inte riktigt som jag tänkt, men ibland blir det så när hjärtat och tankarna skenar i väg.
Vad jag ville ha sagt var bara att det var otroligt roligt att hitta alla på facebook igen och att alla fina minnen kom tillbaka.


/A


Kommentarer
Nathalie säger:

haha jag försöker komma på vilka dessa personer är, men de går inge vidare.. har mina aningar men ändå inte... :S

2008-12-03 | 08:28:15
Bloggadress: http://nathalie1986.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback