inget ont som inte för något gott med sig
Turdagen vände, eller hur ska jag se det?
När jag kom till jobbet och kollade nya schemat fick jag en chock.
De har tagit bort femton timmar i veckan för mig. Jag kommer från och med mars bara jobba tio timmar i veckan.
Den spontana reaktionen var, varför kan de inte bara avskeda mig helt?
Det kommer inte kännas värt att gå dit dom få timmarna jag kommer ha.
Jag kommer må sämre av det än om jag vore helt arbetslös.
Säga upp mig finns inte, för då får jag inte stämpla.
Men jag ser detta som något gott.
Jag ser detta som en chans.
Så kanske var det min turdag i fredags trotsallt?
Det är ingen direkt hemlighet bland mina närmsta att jag har velat göra något annat.
Att enda anledningen till att jag varit kvar på Maxi har varit alla underbara människor där som gör mina dagar till de bästa.
Nu har jag min chans att göra det jag vill.
Om detta är att plugga eller söka nytt jobb får framtiden utvisa.
Jag har ett par jobb jag ska söka nu i alla fall sen litar jag helt och hållet på att det kommer gå den vägen det är meningen att det ska gå.
Jag lämnar allt åt ödet, för jag tror att det kommer föra mig dit där jag hör hemma.
Jag ska inte sticka under stol med att jag är ledsen och besviken.
Så mycket som jag gjort på maxi, så många timmar jag har tagit av min fritid för att ställa upp.
Jag är inte värd det här riktigt. Eller rättare sagt, VI är inte värda det här.
Jag är inte ensam om att vara i denna sits.
Men tjejer, detta är våran chans.
Det kommer bli så bra i slutändan och de ända som förlorar på detta är maxi själva.
Vem kommer vilja ställa upp nu?
Jag har funderat mycket och jag kommer inte sakna stället, det kommer jag inte.
De som jag kommer sakna är alla goa och underbara arbetskamrater. Det är det enda.
Jag kommer inte sakna allt man gjort utan att få ett enda tack eller beröm.
Det har varit sparsamt med tack när man ställt upp och stängt för någon som velat vara ledig eller gått hem tidigt.
Jag pratade med Anki om det igår och jag såg på henne att hon visste precis vad jag pratade om. Hon tog åt sig och jag hoppas att de kan behandla nästkommande mycket bättre.
Jag ångrar inte att jag jobbat där. Det har gett mig erfarenheter som jag tackar djupt för.
Det har stärk mig som människa och person. Jag har bevisat saker för mig själv som jag inte trodde var möjliga. Jag har kommit fram ur det skal jag så länge gömde mig i. Jag är på väg att bli den person jag så länge velat vara och letat efter och tjatat på att komma fram. Jag vet att ett nytt jobb eller en utbildning inom det jag vill kommer göra mig till den personen.
Jag kommer säkert gråta flera gånger över det här. Men det är som sagt chocken.
Redan om en månad så börjar nya schemat att gälla, utan förvarning.
Men inget ont som inte för något gott med sig, eller hur?
/A
När jag kom till jobbet och kollade nya schemat fick jag en chock.
De har tagit bort femton timmar i veckan för mig. Jag kommer från och med mars bara jobba tio timmar i veckan.
Den spontana reaktionen var, varför kan de inte bara avskeda mig helt?
Det kommer inte kännas värt att gå dit dom få timmarna jag kommer ha.
Jag kommer må sämre av det än om jag vore helt arbetslös.
Säga upp mig finns inte, för då får jag inte stämpla.
Men jag ser detta som något gott.
Jag ser detta som en chans.
Så kanske var det min turdag i fredags trotsallt?
Det är ingen direkt hemlighet bland mina närmsta att jag har velat göra något annat.
Att enda anledningen till att jag varit kvar på Maxi har varit alla underbara människor där som gör mina dagar till de bästa.
Nu har jag min chans att göra det jag vill.
Om detta är att plugga eller söka nytt jobb får framtiden utvisa.
Jag har ett par jobb jag ska söka nu i alla fall sen litar jag helt och hållet på att det kommer gå den vägen det är meningen att det ska gå.
Jag lämnar allt åt ödet, för jag tror att det kommer föra mig dit där jag hör hemma.
Jag ska inte sticka under stol med att jag är ledsen och besviken.
Så mycket som jag gjort på maxi, så många timmar jag har tagit av min fritid för att ställa upp.
Jag är inte värd det här riktigt. Eller rättare sagt, VI är inte värda det här.
Jag är inte ensam om att vara i denna sits.
Men tjejer, detta är våran chans.
Det kommer bli så bra i slutändan och de ända som förlorar på detta är maxi själva.
Vem kommer vilja ställa upp nu?
Jag har funderat mycket och jag kommer inte sakna stället, det kommer jag inte.
De som jag kommer sakna är alla goa och underbara arbetskamrater. Det är det enda.
Jag kommer inte sakna allt man gjort utan att få ett enda tack eller beröm.
Det har varit sparsamt med tack när man ställt upp och stängt för någon som velat vara ledig eller gått hem tidigt.
Jag pratade med Anki om det igår och jag såg på henne att hon visste precis vad jag pratade om. Hon tog åt sig och jag hoppas att de kan behandla nästkommande mycket bättre.
Jag ångrar inte att jag jobbat där. Det har gett mig erfarenheter som jag tackar djupt för.
Det har stärk mig som människa och person. Jag har bevisat saker för mig själv som jag inte trodde var möjliga. Jag har kommit fram ur det skal jag så länge gömde mig i. Jag är på väg att bli den person jag så länge velat vara och letat efter och tjatat på att komma fram. Jag vet att ett nytt jobb eller en utbildning inom det jag vill kommer göra mig till den personen.
Jag kommer säkert gråta flera gånger över det här. Men det är som sagt chocken.
Redan om en månad så börjar nya schemat att gälla, utan förvarning.
Men inget ont som inte för något gott med sig, eller hur?
/A
Kommentarer
Emelie säger:
Tänkte jag skulle kommentera, men när väl denna rutan kom upp så visste jag inte alls vad jag skulle skriva. Jag önskar jag kunde vara lika modig som du. Och jag hoppas vi kommer få något vi kommer trivas otroligt mycket med. Dom är inte värda oss däruppe. Du är en bra människa anna. Kram.
Trackback