Daterat: Lördagen den 15:e november 2003 kl 04:14
04:13
fuck alltså.
Kan inte sova,
febern tar kol på mig och halsen är alldeles igentäppt,
Känner mig död,
vill sova.
för jag ska upp klockan 8, för att sedan åka till örebro med Marcus och hans föräldrar,
jag som såg fram emot det, har inte träffat Marcus sen i tisdags morse...
gaaah.
allt är baaajs!
jag vill sova juuh...
får panik och vill gråta för att jag inte kan somna :/
10:29
gaaah,
jag ska till läkaren.
vill inte :'/
men jag kan inte andas.
är jätte rädd...buhuu :(
å det blev jue absolut inget örebro för mej heller:/
iiiiiiiiiih
18:10
buhuuu...
jag har astma...
gaaah.
och nåt virus.
buhuu...
men älsklingen kom förbi några minuter och jag fick en söt gosehund av han...
sture heter han.
Marcus gjorde mig lite pigg och positiv igen iaf.
han är underbar
Sedan november 03 har jag vetat om min astma, då kom den som en chock.
Det är en sådan sak som man skall kunna leva ett normalt liv med men mitt liv blev allt annat än normalt.
Normalt några år tidigare än jag skrev inlägget var en sportig Anna, som älskade att springa och spela volleyboll.
Sen gick det bara utför. Kroppen orkade inte, andningen blev tung, jag hade sämst kondis i laget trots att jag kämpade så hårt. Jag anade aldrig, hade inte ens den minsta tanke på att det var så "enkelt" som en sjukdom.
Nej istället grävde jag ner mig, jag slutade med allt utom dansen.
Jag är glad att jag den där natten för längesen åkte på det där viruset. Jag minns det fortfarande. Som en smäll fick jag hög freber svårt att andas och frossa.
Jag kände mig så lite och min mamma tog mig till sjukhuset.
hade jag inte fått diagnosen då hade jag fortfarande mått dåligt och trott att jag var så sjukt dålig på allt, att jag pustar bara jag går upp för en trappt lite för snabbt. Nu vet jag vad det beror på och att det tar minst dubbelt så lång tid för mig att få kondisen att vara där jag vill, och att det kommer bi dubbelt så kämpigt för mig att nå dit.
Men jag ger aldrig upp, jag är en fighter och envis som en oxe(stämmer bra in eftersom jag har det stjärntecknet.) så nu känns det mest som en lättnad att jag vet allt det där jag inte visste då...
synd bara att volleyboll karriärer gick i stöpet... jag tror verkligen jag hade kunnat blivit något.
fuck alltså.
Kan inte sova,
febern tar kol på mig och halsen är alldeles igentäppt,
Känner mig död,
vill sova.
för jag ska upp klockan 8, för att sedan åka till örebro med Marcus och hans föräldrar,
jag som såg fram emot det, har inte träffat Marcus sen i tisdags morse...
gaaah.
allt är baaajs!
jag vill sova juuh...
får panik och vill gråta för att jag inte kan somna :/
10:29
gaaah,
jag ska till läkaren.
vill inte :'/
men jag kan inte andas.
är jätte rädd...buhuu :(
å det blev jue absolut inget örebro för mej heller:/
iiiiiiiiiih
18:10
buhuuu...
jag har astma...
gaaah.
och nåt virus.
buhuu...
men älsklingen kom förbi några minuter och jag fick en söt gosehund av han...
sture heter han.
Marcus gjorde mig lite pigg och positiv igen iaf.
han är underbar
Sedan november 03 har jag vetat om min astma, då kom den som en chock.
Det är en sådan sak som man skall kunna leva ett normalt liv med men mitt liv blev allt annat än normalt.
Normalt några år tidigare än jag skrev inlägget var en sportig Anna, som älskade att springa och spela volleyboll.
Sen gick det bara utför. Kroppen orkade inte, andningen blev tung, jag hade sämst kondis i laget trots att jag kämpade så hårt. Jag anade aldrig, hade inte ens den minsta tanke på att det var så "enkelt" som en sjukdom.
Nej istället grävde jag ner mig, jag slutade med allt utom dansen.
Jag är glad att jag den där natten för längesen åkte på det där viruset. Jag minns det fortfarande. Som en smäll fick jag hög freber svårt att andas och frossa.
Jag kände mig så lite och min mamma tog mig till sjukhuset.
hade jag inte fått diagnosen då hade jag fortfarande mått dåligt och trott att jag var så sjukt dålig på allt, att jag pustar bara jag går upp för en trappt lite för snabbt. Nu vet jag vad det beror på och att det tar minst dubbelt så lång tid för mig att få kondisen att vara där jag vill, och att det kommer bi dubbelt så kämpigt för mig att nå dit.
Men jag ger aldrig upp, jag är en fighter och envis som en oxe(stämmer bra in eftersom jag har det stjärntecknet.) så nu känns det mest som en lättnad att jag vet allt det där jag inte visste då...
synd bara att volleyboll karriärer gick i stöpet... jag tror verkligen jag hade kunnat blivit något.
Kommentarer
Trackback