Magkänsla

Har ni ibland den där känslan i magen om att något bara känns fel men att du inte kan sätta fingret på vad det är?
Så har jag haft hela veckan nu, jag har försökt att bara slå bort det och ignorera magkänslan men den hinner på något sätt alltid ifatt. Det är speciellt en dag som denna som den gör sig påmind.
Min första lediga dag på nio dagar och jag är ensam. Marcus har inte tid att komma hem idag, först måste han få C-uppsatsen klar och sen ska han på bankett. Så typiskt, en dag som jag sett fram emot att få spendera med honom och han kan inte =/
Jag antar att jag har blivit bortskämd med att få se honom varje dag och sova bredvid honom, men det är verkligen lika jobbigt varje gång han inte ligger där på nätterna. Tur är väl det att det är väldigt sällan det är så.


Jag inser mer och mer att jag faktiskt inte skulle klara av att flytta till Borås utan honom.

Det finns tre val.
Jag flyttar ensam - vi kommer inte längre vara vi.
Han flyttar med mig - om han får jobb.
Jag flyttar inte - och väntar ännu ett år på honom.

Det allra bästa vore om han fick jobb där nere och kunde flytta med mig.
Jag är trött på att vänta och ha mitt liv pausat, men han är värd att vänta på.

Det är så svårt när man verkligen vill göra något med sitt liv men inte vågar ta steget själv.
Jag vet så innerligt att det är honom jag vill spendera mitt liv med men jag vet också hur jag fungerar på distans.
Jag fungerar inte alls, jag skulle inte kunna koncentrera mig på studierna och jag skulle bara förstöra allting fint vi har mellan oss. Därför önskar jag så innerligt att allt bara ordnade sig så att han kunde följa med mig.
Jag vill ju ha honom att komma hem till varje kväll och bara gosa ner sig i hans underbara famn.
Jag tror inte jag skulle klara ett liv utan att snoosa honom i nacken på nätterna eller ha hans andetag i min.



Tyvärr önskar jag idag att det vore så lätt att skylla magkänslan på allt med skola och flytt och göra men det är inte det. Jag kan verkligen inte sätta mitt finger på det. Men kanske är det bara allt gammalt som gör sig påmint. Sånt där som man bara slängt längst bak i hjärtat och stängt in för att man inte vill ta itu med det. Man tror att man ska kunna göra så och gå vidare i livet men jag inser mer och mer att jag måste ta itu med det någon gång i mitt liv. Men än är jag inte redo.


/A




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback