Onsdag - i denna regniga stad
Det är numer inte ovanligt att man varje morgon vaknar upp till regn, eller för den sakens skull så somnar man oftast till regn också. Med andra ord har jag verkligen flyttat till Sveriges regnigaste stad tror jag.
Men jag trivs, jag trivs otroligt bra!
Har nyss pratat lite med Mikaela över msn. Den tokan är borta i Thailand och har det gôtt. Härligt att få höra lite från henne i alla fall, men saknaden blir lite värre då.
Om man tittar riktigt noga ser det faktiskt ut som att det är snöblandat i luften. Kan det inte bara snöa lite utan regn istället så att marken blir vit och fin? Det verkar vara för mycket begärt.
Ja, som jag skrev igår så är jag ledig idag vilket inte var helt väntat eftersom vi egentligen skulle ha haft föreläsning idag. Men jag klagar inte. Dock vet jag inte alls hur jag ska spendera dagen. Som sagt så är vädret inte speciellt roligt så jag vill verkligen inte ge mig ut idag.
Städade var jag duktig och gjorde igår och jag är inte sugen på en till slappdag.
En sak tynger mig verkligen nu. Jag trivs verkligen superbra med min tillvaro nu och allt vad det innebär. Jag är verkligen glad och lycklig men det gör ont i mig att se i ögonen på M att han faktiskt inte är det.
Han är trött, det ser jag på honom och det säger han också.
Jag känner mig så hjälplös för alltid när jag mår bra så mår någon annan dåligt av det. Jag vet att han inte är på topp nu för att han längtar hem till sin familj, släkt och vänner.
Jag vet också att han är less på att bara jobba och komma hem för att äta och sen sova för att sedan börja om allting igen och dessutom bara ha två lediga dagar per vecka. Tyvärr är det så att vara vuxen, man jobbar fem dagar i veckan.
Han har ingen att umgås med och lär inte känna några heller eftersom alla på hans jobb är 40+.
Jag känner mig inte tillräcklig. Jag vet precis hur han mår eftersom jag mådde exakt likadant när jag flyttade till Kristinehamn för hans skull, men skillnaden då var att jag hade nära hem och kunde ta bilen när jag ville. Det tog bara 20 minuter. Nu tar det tre timmar.
Blir så ledsen när jag ser på honom att han inte är sådär lycklig som han borde.
Ibland vill jag nästan be honom flytta tillbaka hem igen, men samtidigt så vill jag inte det. Jag vill ju ha honom här så att jag kan få krypa ned bredvid honom varje natt och vakna bredvid honom varje morgon men hur ska jag få honom att må bra? Jag känner mig så himla skyldig till att han mår dåligt.
Jag förstår hans frustration precis. Han är van att ha massa vänner runtomkring och ha sitt fotbollslag att snacka skit med om kvällarna. Jag kan inte tvinga honom att leta upp ett nytt lag här men jag tror det skulle underlätta oerhört för honom även om det är tufft att komma in i en ny grupp till en början.
Jag vill bara att min andra hälft ska må bra, annars har jag svårt att må bra. och det känns inte bra att behöva vara ledsen och må dåligt när jag egentligen mår så himla bra just nu.
Ledsen, var tvungen att lätta lite på hjärtat. Låg och grubblade halva natten på det här.
/A