AnnaIda

Dessa dagar har jag verkligen saknat min vän...Elin. Nästa så mycket att det har gjort ont i hjärtat efter henne. Samtidigt har känslan av hemlängtan, och otrivsel gjort mig ledsen, hängig och riktigt nere.

Helt plötsligt så känner jag inte längre hemma någonstans. alls.

Igår trodde jag att jag skulle bryta ihop, när M kom hem var jag som en bomb som skulle explodera när som helst. Men för första gången så behandlade han mig helt rätt. Han ställde inga dummar frågor, han gjorde inte massa fåniga saker för att få mig att skratta utan han bara fanns där.
Jag exploderade aldrig utan istället höjdes humöret steg för steg tills jag tillslut inte ens märkte att det dåliga humöret försvann.

Han är min bästa vän, det finns ingen som han.
Han sviker inte när alla andra gör det, och det är här min lilla Elin kommer in.
Det spelar ingen roll vilket avstånd vi har så bara tanken på henne gör mig starkare.
Tyvärr så gör också tanken mig väldig saknig av henne.
Förhoppningsvis kommer hon hit snart och då ska jag visa henne allt jag tycker om med Borås.

För det är trotsallt det här som kallas hemma nu. . .