AnnaIda

Jag är trött och ledsen.
Vaknade med migrän efter en jobbig natt, slängde i mig två portugisiska tabletter och illamående blev ett jobbigt faktum. Halvt påklädd och halft sminkad föll jag ihop skakandes på toagolvet. Nu har jag orkat mig till soffan och dragit en filt över mig. Skakar fortfarande, men jag tog ett tuggummi som verkar fungera mot illamående, så nu ska jag försöka göra ännu ett försök till att klä mig och sminka klart mig för att bege mig mot biblioteket och mina älskade kamrater där.
Förnuftet säger mig att jag ska lägga mig igen och strunta i att gå dit.
Men det finns flera anledningar till att jag inte vill vara hemma trots detta illamående.
Först och främst vill jag vara delaktig i arbetet vi ska göra idag, jag vill också träffa Mikaela som äntligen är tillbaka i Borås efter nästan fyra veckor borta.
Största anledningen är dock att jag inte klarar ensamheten idag efter gårdagens besked.
Ett besked som kommer påverka vårat liv alldeles för mycket.

Jag är fruktansvärt trött på att vara ledsen och nere, och när man äntligen tror att man är på väg uppåt och att livet börjar ordna sig, ja då kommer det något nytt att oroa sig över och som gör en ledsen.


Kan inte alla bara få vara friska och glada och leva livet?

Jag klarar inte detta just nu, jag gör verkligen inte det hur mycket jag än önskar att jag vore stark, om så inte för min skull, men jag behöver vara stark för Marcus skull.
Vi har en svår tid framför oss nu.


/A