tidvis har skakandet lagt sig


Jag vill börja med att säga att jag skriver detta för min egen skull och att jag kommer skriva allt som kommer ur mitt hjärta direkt.
Ingen behöver läsa, det kommer bli jobbiga meningar och konstiga formuleringar.
Jag är bara så himla ledsen och behöver skriva ur mig varenda litet ord för att själv få rätt på alla snurrande tankar.





det har tidvis gått bra
tidvis har skakandet lagt sig
ibland har jag vaknat på morgon
och gjort det jag ska




Jag har svårt att andas, varje andetag är en strid. Jag tror det är någon slags panikångest.
Det gör ont i hela kroppen och jag kan omöjligt sätta ord på mina känslor.


Jag kämpar fortfarande med att hålla tårarna borta.

Jag orkade inte upp till skolan idag. Jag behöver vara ensam ett tag utan någon annan.
Jag behöver gråta i panik och bara skrika ut allt ont utan att någon ser det.
Jag behöver pendla mellan tårfyllda ögon och djupa andetag i min ensamhet.

Det är svårt att inse att jag aldrig mer kommer få krama om honom.
Jag är på något sätt också lättad, lättad att jag slipper oroa mig så mycket.
Han var allt bra skruttig den senaste tiden och sist jag såg honom somnade jag med tårar i ögonen för att jag visste att den här dagen skulle komma snart.


Allt känns så konstigt.
Han hade vartit runt och hälsat på folk i veckan som han sällan hälsar på.
Han hade ringt människor han inte pratat med på länge.
Frågan är om han på något sätt undermedvetet visste att det snart var dags för honom...


Varför hände det just den här helgen då jag var hemma?
Jag är glad att det var så, jag hade aldrig orkat med att mamma ringde och sa det till mig när jag var i Borås.


Jag kan inte sluta tänka på mina morbröder som var de som hittade honom liggandes på golvet.
Jag kan inte få ur den bilden ur mitt huvud just nu.
Stackars, stackars morfar . . .
Han låg med sin hjärtmedicin i handen.
Jag undrar hur snabbt det gick. Om han ens hann tänka tanken att detta var slutet.
Jag undrar om han var rädd.

Läkaren hade sagt att det gick fort och att eftersom han inte hade tagit emot sig i fallet antagligen redan hade lämnat oss innan fallet.

Jag hoppas så innerligt att allt hände snabbt och att han inte hann tänka någonting.
Det kommer jag aldrig någonsin få veta...

Jag kan inte heller sluta tänka på att jag önskar att han hade hunnit gå och lägga sig. Att han bara hade fått somna in i sin säng.
Jag vet att jag absolut inte ska tänka så men det är omöjligt just nu.


Jag vet inte riktigt hur jag ska orka den här veckan.
Just nu går jag med otroligt tunga steg och allt snurrar runt i huvudet.

Jag vet att det med tiden kommer bli enklare. Just nu handlar det om att acceptera och förstå.
Just nu är det jobbiga tanken på allting.


Jag kommer att försöka rycka upp mig, men nu till en början tror jag att det är viktigt att jag låter mig själv gråta och vara ledsen. Det kommer bli mindre och mindre tårar med tiden det vet jag.
Tiden läker inte alla sår, det vet jag eftersom min mormors bortgång för sju och ett halvt år sedan fortfarande gör otroligt ont. Men det går att leva vidare, man måste det, hur ont det än gör och hur svårt det än kommer att bli. Jag måste bara få vara ledsen när jag behöver det.


Jag har nu varken min älskade mormor eller morfar kvar.
Kvar finns alla fina minnen tillsammans med dom och jag är glad att jag ändå fick många år tillsammans med dom.


Usch. . .  det är så jobbigt och det gör så fruktansvärt ont. . .


/A

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback