AnnaIda

Jag har haft otroligt nära till gråt ett par dagar nu.
Saknaden av morfar (och mormor) har varit överväldigande.
Jag kom på mig själv med att ha tårar i ögonen när jag stod i badrummet en dag.
Som vanligt så sväljer jag det bara och låtsas som ingenting, jag tror inte någon riktigt kan förstå att det fortfarande gör så himla ont i mig. Men jag undrar samtidigt varför det kommit tillbaka. Jag har ändå accepterat tanken på att det är såhär och att vi får leva med saknaden och det har varit okej, saknaden finns alltid där men tårarna var länge sedan dom föll...
Jag kan inte riktigt förstå själv varför det gör så himla ont i mig igen eller varför tårarna är tillbaka.
Jag vill kunna tänka på honom utan tårar, jag vill kunna minnas allt fint tillsammans och vara glad för den tiden vi fick.

Jag kommer inte ihåg att det var såhär tufft för snart åtta år sedan då mormor gick bort.
Jag antar att jag förträngde det då, jag var ju så ung. Jag kommer antagligen inte ihåg det för att jag inte låtsades om det då, att jag bara trängde undan alla känslor som vällde upp inom mig. Kanske är det det som nu kommer?
Allt jag gömt undan i åtta år, och mer därtill, allt som hänt under detta gångna året.


Jag är stolt att jag orkar gå upprätt och ändå tar mig genom allting, för tufft det är bara förnamnet på vad allt är.



/A