AnnaIda

Går kvällen slutade väl på sämst tänkbara sätt, två surisar med ryggen mot varann. Något väldigt litet som förstorades upp alldeles för mycket. Varför är det så svårt att sätta ord på känslor eller berätta vad som trycker i en ibland?Vvaknade med en obehaglig känsla i hela mig, kroppen bara skrek om att få stanna kvar i Borås och magen strejkade.

Packade min väska och gick med tårar i ögonen mot stationen för att åka mot Degerfors.
Tårarna av många anledningar.


På tåget tänkte jag på vilka fina vänner jag har.
Björkan och jag bokade aldrig in någon tid för tatuering då han inte hade förrän nästa år, vi ska avvakta och kolla om det kommer gästtatuerare istället tidigare i höst. Han verkade dock väldigt bra och jag bestämde att min tatuering kommer bli svart/vit. Han förklarade läget bra om att man inte kan ha bara lite färg i, den skulle se ofärdig ut då, och jag vill inte att det ska se ut som en kalle anka tatuering/gnuggis. Så valet var enkelt ändå, även om det tar emot litegranna. men jag litar på honom.
Efter tog vi en fika, vilket var hur mysigt som helst. Gud vad jag gillar den tjejen alltså, synd att vi inte kunde sitta hela dagen och prata, för det kändes som att vi hade mycket att prata om. Härligt när man finner någon som befinner sig i liknande situationer vad gällande sambolivet.
Känns få fint att ha kommit henne så nära, det är verkligen en tjej man inte vill släppa taget om.


Väl framme i Laxå kom mamma, pappa och min brorsdotter Emma och mötte upp mig.
Emma väl fascinerad av att hon sett hela två tåg ; )

När vi ändå var i Laxå tog vi en tur förbi för att kolla om farmor var hemma, och det var hon.
Så hon och Sven bjöd på fika.

Ett kärt återseende, träffar henne alldeles för sällan och samvetet känns lite tung för det.
Hon har haft ett tufft liv och det fortsätter i samma spår.

Min farfar dog i en olycka när min pappa bara var fem år, så farmor blev lämnad ensam med tre barn.
Hon har haft diabetes så länge jag kan minnas och behövt tagit sprutor med insulin och inte kunnat äta sötsaker.
Många år har hon kämpat mot bröstcancer och till och med opererat bort sitt ens bröst, hon har nu varit utan cancern i fem år, starkt.
Hon berättade om att hon har tre ställen i ryggen som det har bildats brosk och liknande mellan kotor vilket gör att hon har ständigt ont och har svårt att gå. Igår fick hon reda på att de inte kommer operera henne. Kanske både bra och dåligt med tanke på hennes ålder.
Hon har också sin ena sons(min farbror) svåra cancer att bearbeta, vilket säkert också river upp hennes gamla kamp mot cancern.
Hon oroar sig säkert för min far emellanåt också, även om han nu mår bra och sådär.

Jag har nog aldrig tänkt på farmor så mycket men ju mer jag gör det desto mer inser jag vilken stark kvinna hon är, en riktig förebild. Även om hon idag kanske inte orkar hålla skenet uppe och gärna pratar om sin misär så har hon ändå tagit sig genom allt det där i stora drag på egen hand och hon är en riktigt härlig människa, och farmor.

Jag hoppas vi ses något mer i sommar, man ska ta vara på varje stund man kan få med sin familj/släkt. Jag hoppas och tror att det värmde i hjärtat på henne att jag var med, det hinner tyvärr gå ett par år mellan gångerna : (


Nu sitter jag här i Degerfors och redan har den där tristessen intagit min kropp.
Jag hade rätt tråkigt emellanåt i Borås också men jag hade min M där, och även om vi bara var i samma gamla spår och gjorde samma saker som vilken dag som helst så uppskattar jag ändå hans sällskap.
Jag uppskattar att vara hemma hos familjen också, på alla sätt och vis, men mitt hem är ändå mitt hem.

Den här veckan i Borås har varit både bra och jobbig, på många sätt.
Jag har en del saker att reda ut i mitt huvud och ännu mer att reda ut utanför, men jag låter det vara över sommaren.
Det får vila tills vardagen i Borås är densamma igen, sen är det dags att göra något jag borde gjort för längesen.



Jag längtar redan efter Borås igen... men jag kommer få vänja mig, det är 6½ vecka tills jag är där igen...


/A